Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett sätt, som mycket afviker från nyare tiders
impressionistiska utveckling, men för visso icke
står denna efter i styrka ocli skönhet.
Abrahams offer, af Rembrandt: Som en hvit
klump ligger det bundna slaktoffret. Abrahams
väldiga hand lägger sig brutalt öfver hela Isaks
ansikte för att
bända det
bakåt och spänna
strupen för
knif-hugget. Därmed
är all mänsklig
kontur på
huf-vudet dold;
armens bakbundenhet för ihop
den till cn massa
med bålen,
benen äro
hopvikta till ett knyte,
för att sä litet
som möjligt
accentuera mänskliga linjer;
modelleringen på
den sålunda
tillkomna enhetliga
klumpen är
ytterst diskret;
äf-vén den
mänskliga muskulaturen skall offras
för ett enhetligt
mål: ljuset.
Under det att
taf-velkonst i
allmänhet i första
hand verkar
genom sina
massor, eller linjer,
eller färger,
skulle här det första
slående
intrycket vara: en skimrande ljusmateria, behärskande
taflans nedre del; öfver denna sväfva smärre
ljusfläckar, liksom drabanterna vid en planet. En
närmare betraktelse skulle kunna afläsa de
otaliga och fina skiftningarne i denna ljusmateria
och man skulle se, hur taflans form vore en
trogen symbol af dess innehåll, hur det största
ljuset täckte martyren, taflans helgon, hur bödelns
eget hufvud, med tacksam häpenhet vändande
sig mot ängeln, förenar sig till en enhetlig
co-rona med ängelns skimrande ljusfläckar —
händer, hjässa, skuldra.
I högtidliga ögonblick ligger stämningen i
luften som spindelväf. Ett dumt ord, en gäsp-
ning, ett ofrivilligt med buller tappadt föremål,
bryter itu alltihop. Hvem har icke erfarit det:
Man låtsas som om ingenting händt, af respekt
för det påbörjade — men högtidlighetens nät
är sönderrifvet och högtidens fortsättande är så
meningslös som att beundra kejsarens nya kläder.
Densamma förtreten har skett här. Knifven!
Den stora tunga persiska dolken lossnar för
ängelns grepp ur Abrahams hand och singlar i
luften färdig att
falla ned på
offrets mage. I
målarekonst vetjag
inget, som mera
bokstafligt
grymt skär
sönder stämningens
spindelväf.
Hvilken makt [-hartvungitRem-brandt-]
{+hartvungitRem-
brandt+} till detta
disharmoniska
grepp, på en
punkt, där ett
flertal andra
lösningar utan
svårighet synas
erbjuda sig?
I stället för att
genast besvara
frågan, ber jag
läsarne att följa
till ett annat, af
ålder välkändt
Rembrandtverk,
hans
själfpor-trätt med
hustrun i knät, i
Dres-dengalleriet.
Den knäsatta
är som en
gu-dinnebild, styf i
sig själf och
ytterligare
styf-vad genom
tjocka, dyrbara
kläder med ädelstenar och metall; hufvudet vrider
sig — det är hennes enda rörelse, och af detta
mjuka, vänligt stillsamma ansikte, får man en
föreställning om att det är ett blygt älskadt
mänskligt väsen, som en man firar genom att
smida henne i en rustning af prakt och måla
henne så, inhöljd i en massiv puppa af
utsökta skiftande pigment. Gudinnans bild om
gifves af hedniska ofifergåfvor; en fasan och en
väldig vinbägare höjd i luften af
öfversteprästen-mannen, äfven han utstyrd med en världslig
prakt, utmodellerad och kolorerad med en sådan
sakral tyngd, att den ger ett intryck af prästerlig
skrud lika mycket som kavaljerens modedräkt.
RKMItRANDT. SJÄI.FPORTRÄTT MKI) HUSTRUN SASKIA. I) l< K SI) K N
OMKU. [636 -37.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
