Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nu framträder den 45-årige och sedan
länge mogne konstnären för stockholmspubliken.
Ännu för en månad sedan ropade Ciacellis
dukar från samma väggar; Kruses ropa ej,
därtill ha de för mycken konstnärlig kyskhet. En
likhet finnes dock mellan dessa två konstnärer:
deras starka sträfvan till intensitet med hjälp
af en osinlig optik. Men deras vägar gå åt
söder och norr: italienarn söker nå denna
intensitet genom
hopande af
tillfälligheter,
Kruse genom [-sammansmältande-]
{+sammansmäl-
tande+} af
väsentligheter.
Man kan
kalla Kruse
symbolist. Men han
är det mindre
på grund af
känslodunkel
än på grund
af en troendes
heta begär att
med ett enkelt
och fromt och
rent språk
tolka Skönheten,
den skönhet
som bor och
har sin
beslöjade varelse
bak alla linier,
former och
färger. Allt i
världen är
öfver-vuxet med
tillfälligheter, här
är verkningsfältet för naturalism och kamera;
för den goda konsten gäller det att finna och
återge det bestämmande i hvarje ting, essensen,
på ett skönt sätt utan äthäfvor och gåtor; allting
har sin arabesk, som omskrifver hela dess
innehåll — detta vill Kruse säga oss. »En symbolsk
Fremstilling forener det nære og det fjerne,
det store og det lille, Dag og Nat: befrier os
— og hersker over os», skrifver han på ett ställe
i sin bok. En konstnär med en sådan läggning
har därför naturligtvis stark dragning till allt
elementärt och primitivt (så länge det förblir
naivt), till lifvets primtal, till träd, djur, kvinnor
och barn. Han tillhör en släkt vida spridd i
tid och rum i mänskligheten; unggotikens
mästare — Fra Angelico — Runge — sådana
äro alla hans bröder. Bland nu lefvande
svenskar kan man möjligen nämna såsom i någon
mån befryndade: Ingeborg Wettergren, Oskar
Bergman (landskapen) och egendomligt nog Carl
Milles (vissa sidor af hans senaste produktion).
»Lifvets träd» — det skönhetsmättade och
glänsande hufvudsmycket på utställningen —
är hittills den förnämsta sammanfattningen af
sin mästares konstnärliga syften. (Den kyrka, som
inköpte denna
stora tafla för
sitt altare, vore
att afundas!)
Guldet, här
nyttjat med de
gamle
mästar-nes skicklighet, hade
Kruse redan
tidigare i smärre
dukar tagit
upp.
Harmonien i denna
väldiga tafla
ligger dels i de
raffineradt
af-vägda färgerna, dels i den
stränga
balansen mellan en
lekande fantasi
och ett
ständigt vaket
medvetande, som
komponerar
såväl i stort
som i smått.
Man kunde
önska friare,
gladare tyglar åt hans fantasi. Man önskade
då af honom något omöjligt. Grubblaren är
stark i Kruse. Han har en manlig drift att göra
sig sin väg svår; hvarje motiv är för honom
fylldt af problem, som det gäller att brottas med
intill seger. Med hvarje färdigt verk vill han
ha gifvit något definitivt, något sannfärdigt,
något nödvändigt i form och färg. I den
meningen är han själf en sådan Enfoldig, om hvilka
han skrifver:
»Efter Kunstfærdighed stræbe de Lærde.
Efter Sandfærdighed stræbe de Enfoldige».
Och hans verk ha fått öfver sig en
konstnärlig charme högre och djupare än det tillfälligas:
det vinnandes, det beståendes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
