Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagen på förslag af Kgl. Maj:t frikostigt
anslagit en summa. Men desutom fick museet en
oväntad hjälp af en enskild mäcenat, direktör
Lyckholm i Göteborg, som för 7,800 kr.
(museichefen hade ej vågat bjuda mer än 6,000
kr.) inropade det ofvannämda porträttet af D.
v. Krafft och skänkte det till statsgalleriet.
Som bekant är den »Gustavianska väggen» i
den äldre svenska målningssalen, sedan den för
några år sedan omordnades med Pilos stora
kröningstafla i centrum och
Roslin-Wertmiil-lerska taflor på ena flanken, v. Bredas och Elias
Martins dukar på den andra, en sannskyldig
praktvägg. Men äfven den har blifvit fylligare
genom förvärfvet af Pilos »Kain och Abel» samt
ett mindre porträtt (Sahlgrens) af Per Krafft d.
ä. Det senare testamenterades af frih. Hugo
Rehbinder (jämte ett porträtt af Jonas Hoffman),
den förra inköptes ur Säfstaholmssamlingen, men
öfverlämnades sedan som gåfva af grefve Karl
Trolle-Bondes arfvingar.
Som man finner, har statsgalleriet inte minst på
sista tiden varit föremål för såväl offentliga
myndigheters som enskilda konstvänners lifliga
intresse och frikostighet. Flera andra exempel
därpå kunna anföras. Några kommer jag straxt
att nämna. Detta är glädjande att veta och
minnas i en tid, då millionärernas och
milliar-dörernas privata samlarintresse öfverallt i den
civiliserade världen hotar att spela en allt
dominerande roll på konstmarknaden.
Äfven den moderna svenska afdelningen i
tafvelgalleriet har under detta år riktats genom
några mycket goda förvärf. Dit bör kanske i
främsta rummet räknas Karl
Wilhelmsonsinteriör-och porträtt-målning »Trött», bilden af
konstnärens moder, den gamla kvinnan i blå klädning,
som sitter i sin kammare och låter arbetet hvila,
medan hon låter det trötta hufvudet falla
tillbaka mot kudden — säkerligen en bland
målarens allra bästa dukar från 1890-talet (taflan
är daterad 1898). Äfven denna duk, som
inköptes från familjen, har endast kunnat
förvärf-vas genom särskildt tillmötesgående mot museet.
Har Wilhelmson sålunda numera blifvit
företrädd genom tre arbeten i museet, så är
detsamma fallet äfven med Richard Bergh, sedan
staten inköpt hans älskvärda porträttmålning
»Ellen». Genom någon uppfriskning af färgen
och tack vare taflans uppsättning i den stora
museisalen, med dess både rika och milda
öfver-ljus, gör den sig ännu bättre, än då den först
exponerades i Konstnärsförbundets utställning
1912.
Det har redan i pressen omtalats, hur
inköpet kom till. Men jag vill upprepa det här,
då det talar om ett vackert prof på
konstnärlig kamratanda. Redan på Konstnärsförbundets
nämnda utställning var inköpsnämnden besluten
att föreslå porträttet till statsinköp. Konstnären
ville emellertid icke då afyttra det — för att
icke gå i vägen för inköp af kamraters arbeten.
Inköpet af de tvä nya taflorna af Wilhelmson
och Bergh gaf anledning till en genomgripande
omordning af den ena långväggen i den stora
svenska moderna salen.
Där hade under de senaste åren den stora
Liljeforska gruppen dominerat med sina 8
delvis mycket stora dukar. Museet hade
nämligen nästan i ett slag inköpt ej mindre än 4
nya arbeten af vår store djur- och
landskapsmålare, och man ansåg tillfället lämpligt att
presentera hans målningar sä verksamt som
möjligt för besökarne i museet. I parentes sagdt
gäller det som regel i ett offentligt museum,
att man till en början måste utställa nykomna
saker af värde så fördelaktigt som möjligt —
äfven om det måste ske på de äldres bekostnad.
Sedan nu i år nya taflor tillkommit, var det
på tid att omordna den nämnda långväggen.
De Liljeforska målningarne ha fördelats i
mindre grupper. R. Berghs stora
»Konstnärsförbundets styrelse» har återtagit sin gamla plats
som centrum (med Liljefors’ flygande »örnar
som krön) och flankerats på ena sidan af de
två andra porträttmålningarna af R. Bergh, pä
den andra af E. Josephsons tre dukar, alla dessa
figurtaflor åtskilda af landskap (af E. Janson,
Prins Eugen, K. Nordström m. fl.).
I sin nuvarande sammansättning är det
onekligen en rik vägg, rik på vackra och betydande
målningar. Huruvida den nuvarande
anordningen lyckats att åstadkomma en harmonisk
helhetsverkan, må besökarne själfva afgöra. Hvad
dessa alltid böra säga sig är, att hvarje
anordning i detta och angränsande »moderna rum
måste bli mer än -vanligt provisorisk, då allt
utrymme under nuvarande förhållanden är så
strängt upptaget, att tillkomsten af hvarje ny
tafla betyder undanflyttningen af en äldre.
Jag glömde säga, att Wilhelmsons nyköpta
tafla flyttats tillsammans med sina föregångare
i det angränsande halfstora rummet, som nu
visar en sammanhängande grupp af tre
Wilhelm-sonska dukar.
Slutligen ett ord om förvärfven till den
utländska tafvelsamlingen. Äfven de ha varit
märkliga nog under detta halfår.
Den stora franska salen, som får sin
egentliga karaktär af 1700-talets målningar, har
riktats med ett nytt stort namn: Jean Baptiste
Greuze, men icke bara med ett namn och en
signatur utan också med ett vackert konstverk:
ett porträtt i bröstbild af en okänd kavaljer.
Det intresserar lika mycket genom den nobla
karakteristiken af en sympatisk modell som
genom charmen i sin diskreta och känsliga
kolorit. Porträttet har kunnat inköpas endast
med en verksam hjälp af den unga och
lif-aktiga föreningen »Nationalmusei Vänner».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
