Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den liggande kavaljerens rock lyser i bjärt
karmin och föröfrigt ingå pärlgrått och stålblått i
dräkterna — alltsammans klara höstfärger. —
Lustigt nog är »Gracerna och Amor» den
minst »Lafrensenska» af dessa miniatyrer —
och den enda signerade. I färg och penselföring
stämmer den på pricken med de andra: den
grågröna fonden med violetta skiftningar;
•—-rampstrimman, hvars sepiaton upplifvas af små
skära rosor och litet dekorativt rokokovatten i
preussiskt blått.
Figurernas pärlemorskiftande karnation med
röda skuggstreck är helt Boucherartad. Men
figurkompositionen! — Huru tydligt har inte
Lafrensen sökt imitera en antik kamé. Direkta
antikefterbildningar förekommo som bekant
under hela Louis XVI-stilen, ja, redan under
GRACER SÖKA RÖFVA EN PIL FRÅN AMOR.
Louis XV; men i Lafrensens verk, som så helt
tillhörde boudoar- och bosquetstilen, är denna
miniatyr kanske det enda exemplet på att
konstnären medvetet offrat på antikens altare.
Amor-figuren är ännu kvinnligt rokokoartad men står
långt från den knubbiga Boucherska typen. —
Det är roligt att iakttaga, hur kärleksguden under
sitt verksamma lif under 1700-talets sista hälft
växer från barn till yngling. Denna Lafrensen
ska Amor står nära Proud hons och Canovas
typ och har jämnåriga hos Fragonard.
Att ge någon datering på denna miniatyr
är omöjligt, men man skulle vara böjd för att
sätta den till konstnärens allra sista Paristid,
då det ju knappt är antagligt, att denna
»försenade rokokoartist» experimenterat i den
nyklassiska stilen annat än sent och motvilligt.
CKE OCH RIKARD
LINDSTRÖM I SALONG JOEL.
af Carl David Moselius.
ÄR Rikard Lindströms stereotypa
ansiktsmask på pricken sig lik från Konstnärsförbundets
utställning förra sommaren, visar däremot Ackcs
ovanligt rörliga fysionomi nya och skiftande
drag. Acke och Rikard Lindström,
motsättningen är onekligen effektfull: på ena väggen
lekande improvisationskonst, flyktig i
konceptionen, lös i formen, tunn i färgen men rörlig,
spirituell, roande och full af godt humör, på
den andra en stelnad, fix och färdig konst,
som tröttar i sin likformighet.
Rikard Lindströms skärgårdsbilder roa alla
i samma grad och äro alla lika vackra. De ha
alldeles för mycket släkttycke för att man skall
kunna säga, att den ena är intressantare eller
vackrare än den andra. Egentligen äro de,
konstnärligt sedt, identiska. Fläckmanéret går
igen i alla dukarna. Nästan alla äro byggda
öfver samma klanglösa färgkombination:
mörkgrönt, brungult och blått. Samma rödvioletta
ljus lyser mer eller mindre starkt öfver dem
alla. Och greppet på ämnet är genomgående
lika — svagt. Det är här felet innerst ligger.
Konstnären själf är inte med riktigt. Han kan
sin konst. Det går af sig själft. Det är inte
längre han som behärskar tekniken, utan
den behärskar honom. Rikard Lindström är
manierist och antagligen har han blifvit det
genom att fläcka. Det förklarar likformigheten,
det kalla, stela och opersonliga draget i hans
konst. Om han ville samla krafterna till en
riktig ansträngning, drifva ihop färgerna och
måla bredt, skulle han nog kunna slå sig fram
till en friskare och mer personlig form. Xu
har han kommit i form på ett sätt som gör
det i hög grad önskvärdt, att han snart kommer
ur den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
