Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det kan man däremot inte säga om Acke.
Han är blott alltför rörlig och flyktig i sina
»bilder från en sydhafsresa sommaren 1912».
Han framträder här som turisten, som med lätt
hand i snabba drag kastar ned sina intryck
från resan. Greppet om penseln kunde ha varit
fastare och formen mer genomarbetad.
Egentligen är det bara utkast och skisser men de
intressera ofta som uppslag.
Det är förvånande hur högt Acke har gått
upp i ljuset detta sista år under intryck af den
solstarka luften i tropikerna, men färgen har
samtidigt förlorat i konsistens och blifvit
tunnare och lösare och teckningen — sedan
gammalt Ackes svaga sida — ytterligare försummad.
I den karaktäristiska bilden Corcovado och
Gavca vill konstnären antagligen endast ge ett
ljus- och färgintryck, men att därför helt enkelt
låta bergen smälta bort i luft och ljus, det är
att en smula godtyckligt reducera svårigheterna.
Det ytterligt tunna föredraget förhöjer den lösa
diffusa karaktären. Duken är för öfrigt inte fri
från en viss sötaktighet i färgen, framförallt i
det orangegula.
Till det mer representativa hör Avenidan.
Det är ett boulevardintryck konstnären här velat
fånga. Några hvitklädda, brunhyade flickor
vandra snabbt förbi på boulevardens blåvioletta
skuggsida. Bakom dem faller det starka
solljuset in och eteriserar färgerna. Konstnären
har nöjt sig med en flyktig antydan. Vi bara
ana, hur vackert det måtte ha varit. Här
ligger onekligen en begränsning som ofta möter
oss hos Acke. För öfrigt lider bilden, som inte
är fri från en viss sötaktighet i färgen, af en
alltför lös och schablonmässig teckning af de
stelt komponerade förgrundsfigurerna.
I figursakerna visar sig Acke från sin minst
fördelaktiga sida. Här faller hans lösa form
och svaga teckning framförallt i ögonen.
Porträttet af Finn Schöning och den banala
Slagskugga verka nästan som illustrationer till ett
engelskt Magazine.
Synnerligen olycklig är konstnärens förkärlek
för berg. De tappa alldeles sin konsistens och
smälta i regel in i luften. Ar det något Acke
borde undvika så är det just berg. I mari-
nerna däremot kommer det flyktiga rörliga i
hans naturell på ett helt annat sätt till sin rätt.
Jag vet ingen som så öfvertygande lyckas återge
vattnets rörelse som han. Ackes fina och spröda
kolorit kommer kanske bäst fram i förgrunden
på den lilla duken Rio de Janeiros bergskedja
och i Cactus, som i sitt kallhvita ljus äger vissa
beröringspunkter med Munch.
Litteratur.
LUNDS DOMKYRKA — HISTORIK
SAMT VÄGLEDNING FÖR
BESÖ-^ KANDE. AF OTTO RYDBECK.
GLEERUPSKA UNIV.-BOKH., LUND, 1911.
PRIS 1:50.
DEN lilla bok, hvars titel står här öfvan, bör
i denna tidskrift ej alldeles bli förbigången, utan
förtjänar ett omnämnande, äfven om detta måste
bli kortfattadt.
Docenten i nordisk konstarkeologi vid Lunds
Universitet O. Rydbeck, som ägnat flera år åt
forskningar i Lundakatedralens historia och
tidvis ledt gräfningar och undersökningar i
kvrkans inre, har i denna för den besökande
allmänhetens gagn afsedda vägledare velat ge
en klar sammanfattning af de hufvudresultat,
till hvilka Lundadom-forskningen tills dato
kommit. Såsom väsentlig byggrund härför ha tjänat:
tidigare litteratur i ämnet, den
Brunius-Zelter-vallska restaureringens papper och de egna
rönen.
Bokens första tredjedel upptas af historikens
via dolorosa, från grundläggning till den
nuvarande formen, försåtlig genom olika tiders
alltid välmenande sällan lyckade tagande från och
läggande till. Om Lunds domkyrka har som
bekant striderna stått heta: konsthistorici,
histo-rici, arkitekter ha drabbat samman både om
detaljer och hufvudpunkter. Äfven utan strid
har forskningen (såväl svensk som dansk och
tysk) kring denna betydande nordiska skapelse
af romansk stilanda trängt djupt in i dess
gåtor och afvunnit den många bestående resultat
med afseende både på arkitekturen och
skulpturen. Bakom den sakligt strama, kortfattade
framställningen i den ifrågavarande vägledaren
kan man förstå och uppskatta författarens goda
vilja att göra rättvisa åt de i flera frågor så
divergerande synpunkterna eller resultaten.
Också i den senare, beskrifvande, delen kunna
här och hvar några fattiga rader föra i minnet
många tryckark af forna strider, en del säkert
än ej afslutade. Hvad de tre kolonnfigurerna
nere i kryptans egendomligt bleka dager
beträffar, vidrör författaren olika hypoteser, som
framställts, angående deras betydelse.
Tryckt på godt papper och utstyrd med 45
afbildningar och ett par orienterande
grundplaner är den lilla 100-sidiga boken att önska
i handen på hvar och en, som vill göra
bekantskap (eller förnya en äldre sådan) med
Lundadomen och dess skiftesrika öden och
former — i väntan på det utförligare verk
författaren i sitt förord låter oss hoppas på.
A. B—m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
