Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stod i till Nikodemus Tessin d. y. vittnar om, att
han mera var den utförande handen än den
skapande konstnären. Hahr ger härefter i sin uppsats
öfver det karolinska måleriet en karaktäristik af
barockens och öfvergångstidens konst, hvarpå
Upmark för fram sin skildring af byggnadskonsten
till det karolinska tidevarfvets slut. Dispositionen
hade i min tanke vunnit betydligt, om man
stoppat in Sjöbergs bidrag efter Hahrs Skånsk
renässans och låtit Upmarks uppsats följa i
omedelbar anslutning till hans föregående. Man bör
i regel i öfversiktsverk som detta gå ut från
arkitekturen som moderkonsten, först härigenom
vinner man fast ram för skildringen af en epoks
skulptur och måleri. Afven i den klara och
rediga öfversikten öfver byggnadskonsten under
karolinska tidehvarfvet ansluter sig Upmark
pietetsfullt till sin fader. I en spirituell studie
öfver frihetstidens och gustavianska tidens
måleri visar sig Axel Gauffin i form och
uppfattning som en lycklig lärjunge till Levertin. Vår
lärde Sergelmonograf Georg Göthe skildrar
skulpturen under 1700-talet med tyngdpunkten
förlagd till Sergel och brytningen mellan
rokokon och den antikiserande riktningen. Med
ett hopp för Gauffin oss härefter in på måleriet
från Karl XIV:s tid till och med Karl XV:s.
Men ännu ha vi ingenting fått veta om
1700-talets arkitektur annat än hvad som faller under
den karolinska tiden. Först som slutuppsats
följer S. Curmans studie öfver den gustavianska
tidens och 1800-talets byggnadskonst. Det är
i min tanke ett svårt felgrepp i dispositionen.
Det hade varit af största vikt att som inledning
till studiet af 1700-talskonsten få en orienterande
skildring af dess arkitektur. Curmans på nytt
material rika uppsats öfver den gustavianska
tiden, kompletterad med en kortare öfversikt
öfver frihetstiden, hade säkert gifvit en mycket
god introduktion till denna epok och dess
måleri och skulptur den rätta ramen. Nu stå
Gauffins och Göthes studier alltför isolerade.
Från den senare hoppar framställningen som
sagdt öfver till en skildring af måleriet under
1800-talets förra hälft fram till 70-talet. Här
kunde Gauffin starkare ha framhållit den snabbt
sjunkande konstnivån. Det finns väl få perioder
i konstens historia så blottade på kraft och
rika på förirringar som just denna. Det gäller
inte bara Sverige. I ett följande kapitel:
Pa-risersvenskarna, ger Nordensvan i raska drag
en exposé öfver svensk konst och svenska
kostnärer i Paris på 1870- och 80-talen. Här
ha vi redan lämnat historien bakom oss och
äro inne på konstkritikens mer subjektiva
värdesättning. Det hade därför inte skadat, om
omdömena varit litet mera positiva. Men
författaren nämner Forsberg och Josephson med nästan
samma respekt. Öfver hufvud spårar man en stor
ovilja mot distinktioner. Jag tror för min del, att
det är en alltför lång väg till rättvisa Nordensvan
har valt. Romdahls skildring af vår målarkonst
från 1890-talets början och till nu lider
genomgående af brist på kritisk skärpa och en alltför
lyrisk uppskattning af våra moderna målare, som
stöter i en svensk konsthistoria. För öfrigt
förefaller det mig, som om den plats som
tillmätts dem vore för stort tilltagen i förhållande
till bokens öfriga partier. Härefter ger samme
författare p(\ skildring af skulpturen efter Sergel.
I ett utslag af missriktad entusiasm ställer han
upp Axel Pettersson i Döderhult som
afslutningsfigur. Strängt taget hör han ju inte med i en
skildring som denna. Romdahls båda uppsatser,
som utmärka sig för en flytande och elegant
stil, skulle vunnit på större reservation i
omdömena. Curmans uppsats öfver 1800-talets
byggnadskonst borde lämpligen ha inledt skildringen
af denna epok.
Härmed har jag slutfört min korta och
knappa öfversikt öfver Romdahl-Roosvals
konsthistoria. Med sina fel och förtjänster, de förra
ofta betingade af arbetets karaktär, är det ett
verk, som förtjänar hälsas med glädje och
tacksamhet af hvarje vän af svensk konst.
Carl David Moselius.
MUSIKEN I MÅLARKONSTEN. 64 PLANSCHER MED
INLEDANDE ESSAY AF AXEL GAUFFIN. ALBERT
BONNIERS FÖRLAG, IQl 3. PRIS 6 KR.
Shakespeare varnar som bekant för att lita
på någon, som »inte har musik i sin själ». Hur
det nu må vara med befogenheten af en sådan
varning — jag undrar om musikaliska
stäm-ningsmänniskor verkligen äro pålitligare än sina
motsatser — säkert är, att det är lika synd om
dem, som sakna sinne för musiken som om dem
hvilka äro utan humor. Både musiksinne och
humor ge liksom oändliga perspektiv inåt, torrheten
och grundheten försvinner, och det är med en
särskild värme vi älska en själ som har sådana
resurser till sitt förfogande, sådana källsprång,
som ständigt flöda i det tysta och fördolda eller
brusa högt i sol och dager. Ty däraf kommer
en ständigt ny friskhet.
De olika konstarterna ha ett egendomligt inre
samband. Musiken är lika litet som de andra
sköna konsterna inskränkt inom sitt eget
område utan ingår mystiska föreningar med både
ordkonsten — litteraturen — och de bildande
konsterna. Ett lyriskt poem kan vara det
härligaste musikstycke i ord, arkitekturen har en
gång kallats »frusen musik», med rätta enär ett
element af takt och rytm ingår såsom
grund-väsentligt i all verklig byggnadskonst. Ett
skulpturverk blir utan en »musikalisk», stigande
och fallande eller mjukt böljande linjerytm icke
hvad det skall vara. Omvändt talar man om
en symfonis arkitektoniska uppbyggnad eller
fasta skulpturala hållning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
