Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en alldeles särskild inre frändskap
förefinnes mellan musiken och måleriet. Otaliga
äro de jämförelser man plägar hämta från den
ena af dessa konstarter, när man talar om den
andra. Känner ni t. ex. igen uttrycket
orkesterns bländande »färgprakt» eller en målnings
»färgtoner» och »färgskala»?
Hvad är också just själfva »det fina i
kråksången», när det gäller en målning, om ej
färgernas musikaliska samklang? Däruti består,
för att använda ett 1700-talsuttryck, detta
obestämda »je ne sais quoi», utan hvilket färgens
tjusning förgäfves sökes.
En målning, som behandlar det mest
omusikaliska motiv, kan likväl genom sin
färgbehand-ling göra ett musikaliskt intryck. Hvad det
kommer an på är att målaren »har musik i sin
själ». Ar nu motivet i sig själft också
musikaliskt, är det så mycket naturligare, att
färgbehandlingen genom hela sin hållning
symboliserar ämnets beskaffenhet.
1 en rad afbildningar i svart och hvitt af
musikbilder i målning och grafik, sådana det
nyss utkomna synnerligen vackra Bonnierska
planschverket meddelar, är det i första rummet
ämnessynpunkten som dominerar. Färgerna
kunna ju mera anas än ses, och textförfattaren
har därför klokt nog mera sällan antydt dem
utan i första hand anlagt, som han själf säger,
»den psykologiska synpunkten» vid bildernas
skärskådande. Härvid tages i lika mån det
kulturhistoriska elementet i betraktande, och så
har texten blifvit både roande och instruktiv.
Affattad som en serie graciöst formade och
spirituella randanmärkningar, en sorts lätta men
tänkvärda improvisationer öfver bildmaterialet,
har texten därjämte en verkligt artistisk hållning.
Man märker, att det på samma gång är en
musikkännare och en konstfinsmakare som har
ordet. Någon gång kan uttryckssättet bli en
smula pretiöst, som då det talas om japanskans
»knäppning på något kalligrafiskt instrument
förklingande resonnanslöst som en inbillning i
lufttomt rum» eller då slafvinnans fina
stränginstrument på Ingres’ odaliskbild säges
åstadkomma »knastrande» toner, men sådana små
bagateller kunna icke förtaga det intryck af
smak och distinktion, som är det genomgående.
Hur fint sedd och förträffligt uttryckt är icke
den kontrasterande sammanställningen af Rafael
och Matthias Griinewald:
Bredvid Rafaels logiskt klara ackord verkar den
musik som Mathias Griinewalds änglar med sina konstlade
grepp framkalla som en spröd fiorityr, en öfversättning
i toner af sengotikens »style flamboyant».
Rafaels berömda bild af den heliga Cecilia,
hvilken ger dr Gauffin anledning att uppdraga
denna jämförelse, kunde dock i ett afseende
förtjänat ett något rikligare omnämnande än hvad
som kommit densamma till del. Jag menar det
djupt religiösa draget, att vid ljudet af
änglarnas sång från den öppna himmeln de jordiska
instrumenten tystna — se hur marken är
öfver-sållad af allehanda bortkastade instrument och
hur Cecilia vänder sin lilla handorgel nedåt,
medan alla lyssna till ljuden från ofvan!
För att fortsätta med några små anmärkningar
är det ej fullt riktigt hvad textförfattaren säger,
att Rembrandt »aldrig målat någon musicerande
person». I Nattvakten förekommer nämligen
en trumslagare. Rembrandts härliga porträtt
af en sjungande gosse, sannolikt hans son Titus
i Wiens Hofmuseum, kunde ju också förtjänt
ett omnämnande i förbigående. Den fiol, som
förekommer i bakgrunden af Gerard Dous
genreporträtt af den unge Rembrandt i hans atelier,
hänger ej på väggen, som texten säger, utan
ligger på ett bord.
Fastän texten med full rätt i en så
springande och aforistisk framställning ej behandlar
hvarje i boken förekommande afbildning, är det
ogärna man saknar hvarje ord om Laureus’
stockholmska Dansgille 1814, märklig som
tids-och kulturbild med en i empiren kvardröjande,
afbleknad Bellmansstämning och äfven genom
sin ljusa, blonda ton märklig som
målningsdo-kument.
Slutligen skulle det varit välgörande att i
stället för Segantinis skäligen ledsamma
musikaliska allegori, hvilken textförfattaren ej heller
offrat något ord på, ha träffat t. ex. Hammershöjs
Cellospelaren, en af de djupast musikaliska
målningar jag vet, fylld af cellons hela bedårande
guldljus.
Vid Schicks porträtt af Karoline von
Hum-boldt, seende ut som en Rafaelsk madonna, skulle
ett ord om bildens afsiktligt rafaeliska hållning
varit på sin plats.
Men utrymmet för texten har varit tämligen
snäft begränsadt och ytterligare inkräktats genom
de talrika, mycket intressanta träsnitt, stick,
teckningar och målningar, hvarmed dr Gauffin
riktat sin fängslande framställning och förhöjt
arbetets värde. Bland det allra bästa i texten
synes mig hvad som yttras om Marc Antonios
stick Gitarrspelaren från omkring 1505, hvilken
träffande säges »ge just musiken som en
afle-dare för tunga tankar, som ett känslans
förnyande bad för den trötta intelligensen».
Samma omdöme kan man våga tillämpa på
hela detta planschverk, som i vackra väl valda
och utförda bilder låter oss blicka in i gångna
tiders musikaliska högtidsstunder alltifrån slutet
af 1300-talet fram till högrenässans, barock,
rokoko och nutid, slutande med en så splitterny
sak som Gösta von Hennigs musikaliska clown.
Med dr Gauffin som den älskvärdaste ciceron
få vi lyssna till musiklektionerna på tu man
hand mellan den unga holländskan och hennes
fagre lärare på Jan Steens och Metzus 1600-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
