Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
element och kärleken till småsirlig detalj
utsmyckning voro några af de stildrag, som Louis XVI
hade gemensamt med ungrenässansen. De tre
hufvudena, utformade i halfrelief på den inom
ramen sänkta ytan, vända alla sina profiler åt
höger. Med relativt få undantag ger oss S.
alltid högerprofiler — en följd af
dagerförhållanden i hans ateljé? eller var S. kanske
vänster-händt?
Några lätt räknade gånger har S. skulpterat
en stångpiska (t. ex. på Schröderheim). Hans
skulptörfingrar njöto mer af att lösa upp den
lilla strama piskan: håren få strömma från
pann-fästets tillbakavikande våg öfver hjässan i
mäktigt flöde ned att upplösa sig i ringlar vid
halsen. Det sista minnet af stångpiskan blir en
eller flera kanonlockar vid örat, hvilka dock
under 1770- och 80-talen långsamt rulla upp sig
och försvinna, lämnande örat mer eller mindre
synligt. Jämför den obekante från 1781 med
Silfverschiöld — den senare, den 33-årige
friherr-lige dragonen med sin fasta kraniestruktur, roade
förresten skulptören säkerligen mer än den förre
med sin lösa goddagspiltsfysionomi.
Fru Blachet tyckes mig vara ett glänsande
undantag från den påstådda regeln, att S. alltid
lyckades bättre med manliga än med kvinnliga
modeller. Kring denna bild är onekligen gjutet
något af det lysande fosforaktiga fluidum, som J.
Lange fann sväfvande öfver S:s flesta
porträtthuf-vud. Strax bortom det flammande hårfästet löper
ett band för att hålla ihop den ymniga hårmassan,
som bak på hjässan samlas till en knut, hvarifrån
lockar i låg relief orma sig ned som ornamental
utfyllnad, som sköna snirklar på en redan färdig
initial. Medaljongen anser jag bör dateras till
1790-talet, mellan Sofia Piper- och Gunilla de
Geer-medaljongerna (från resp. omkring 1790 och
1800).
När få vi vårt stora Sergelalbum med goda
reproduktioner af mästarens alla kända plastiska
skapelser?
Litteratur.
LUDVIG LOOSTRÖM: JOHAN TOBIAS SERGEL.
J EN GUSTAVIANSK TIDSBILD. CEDERQUISTS
GRAFISKA AKTIEBOLAG, STOCKHOLM 1914.
PRIS 12 KR.
»Hvilken ryktbarhet skulle icke omstråla
Sergel, om han åtminstone bott med sin hushållerska
vid Ostergade!» utbrister Heidenstam med bitter
biton i sin essay »Om svenskarnes lynne».
Eller med andra ord, hur har ej vårt nog så nobla,
men ofta nästan sjukliga underskattande af eget
också i fråga om S. ödslat med ett kapital, d. v. s.
låtit det ligga tämligen så litet räntebärande! S:s
inhemska popularitet var dock under hans lifstid
stor. Likaså hans europeiska rykte; enligt Meyer
i hans 1700-talskonsthistoria (1805) voro »Trippel
und Sergel gegen 1780 die geschicktesten». Men
denna popularitet liksom förbrukades så hastigt,
att det fanns föga kvar för den närmaste
eftervärlden. En trängre krets af forskare och
beundrare har ju alltid slutit sig kring hans namn
och gärning, men svenska folket har dyrkat
andra gudar, mest främmande och mindre värda.
Ett kraftigt försök att pånyttföda åt S. hans
forna välförtjänta popularitet, att häfda åt
honom hans tillbörliga rangplats har gjorts af
öfver-intendenten L. Looström med hans rika och
roliga Sergelbok. Den är rik, rik i texten
på belysande smådrag ur S:s och samtidens
brokiga lefverne och rik i sin verkligen
förstklassiga illustrering (107 textbilder och 35
helsidesplanscher, hvaraf 19 i ljustryck); den är
dessutom rolig genom den fängslande
framställningen, särskildt naturligtvis på grund af det
stora karrikatyrmaterial, som till stor del för
första gången offentliggøres.
I 14 korta kapitel, riktiga tableaux-vivants,
följa vi S:s lefnadsväg från vaggan till grafven.
Gripande förblir alltid konstnärens missmod
inför det väldiga Rom. Man erinrar sig hur till
och med Göthe, specialisten på klassisk
själs-balans, en kort tid tappade fattningen: »In Rom
konnt ich nicht mehr schreiben. Es dringt zu
eine grosse Masse Existenz auf einen zu, man
muss eine Umwandlung sein selbst geschehen
lassen, man kann an seinen vorigen ideen nicht
mehr kleben bleiben». Mänskligt vackert är också
S:s sinne för vänskap; däri bedrefs ju på den
tiden en formlig kult, en af nyantikens många
biprodukter (berömdt exempel: Winkelmann). —
Af S:s bref, till vännerna (Abildgaard, Tham,
Byström m. fl.) oftast på franska, citeras flera
på svenska. Det är skada, att så ansetts
nödvändigt, då S:s franska är så expressiv, icke
minst genom den lustiga stafningen. Till och
med Sofia Albertinas kråkfötter förråda ju
genom sin ljudenlighet, att vid Gustafs hof
brukades ett språk, mer taladt och hördt än läst.
I ett som allt är Looströms nya bok ett fint
supplement till den tidigare S.-litteraturen
(särskildt till Göthes mönstergilla S.-monografi, från
hvilken hvarje forskare i nästan alla punkter
har att utgå). Man måste uppriktigt önska, att
den lyckas i sitt syfte, den äger alla
förutsättningar därtill; att den må befästa och fördjupa
beundran för S. hos dem, som sedan gammalt
känna honom, och framför allt vinna många nya
vänner för en svensk man, som med stort sinne
skapade oss mycken skönhet, som i sig
sällsynt rikt förenade sin tids dygder och fel, men
hvars djupast kvällande källåder var en stark
och varm ursprunglighet, en lågande själs
fruktbara generositet.
Arvid Backström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
