Konst och konstnärer / Årg. 5 (1914) / 59 (1910-1914) With: Albin Roosval Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stiga vi på till vänster förbi bondetågets
hufvudbanér med dess brinnande vårdkasar i
brunt och guld på blå botten, komma vi in i
Alf Wallanders lilla våning eller kanske riktigare
dublett, en matsal i rödbonad ek och ett
samlingsrum med möbel i polerad björk, rikt prydda
med bonader och keramik.

MATSAL, INTERIÖR AF ALF WALLANDER.

Det svåraste af allt i möbelkonsten är i min
tanke att etablera ett fast förhållande mellan
de olika möblerna, i synnerhet i en tid så
fullständigt främmande för själfva begreppet stil
som vår. Man märker allt för ofta, att den ena
glider från den andra och att de tränga sig på
en och pocka på uppmärksamhet, hvarje pjäs
för sig, utan vederbörlig hänsyn till grannar
och miljö.

Alf Wallander lyckas inte alltid ge åskådaren
en känsla af organiskt samband mellan möblerna,
som dock är något så väsentligt men också
så svårt. I matsalen verka stolarna inte blott
alltför veka och lätta utan äfven till själfva sin
karaktär främmande för det massiva bordet.
Men detta är en både originell och vacker pjäs.
Det mot midten indragna stödet äger något af
organiskt växande stam. Men ännu lyckligare
proportioneradt och mer harmoniskt verkar ett
sideboard, hvars skönhet ytterligare förhöjes af
strängt stiliserade människofigurer, som dekorera
de öfre hörnen. Äfven i buffén möter oss samma
motiv, insatt som föreningslänk mellan öfver-
och understycke, men här af en mjukare, mer
naturalistisk hållning, som illa svarar mot
materialet och den rent dekorativa uppgiften. Här
framträder åter bristen på samhörighet.

Det är ett fast och enhetligt, kanske lite tungt
färgackord Alf Wallander slår an i detta rum
med dess ljupblå väggar, mörkgröna matta och
rödbonade ekmöbel med öfverdrag i djup lila.

I samlingsrummet med dess blankpolerade
björkmöbel tilldrar sig framförallt skåpet och
klockan en berättigad uppmärksamhet. Det är
svårt att direkt peka på hvar skönheten ligger.
Man kan inte ta på den. Den utsökta
materialbehandlingen gör säkert sitt till, och den
dekorativa utsmyckningen med de vackert insatta svarta
ebenholzfläckarna prydda med stiliserade svanor
förhöja ytterligare effekten. Men en möbels
djupaste skönhetsvärde ligger alldeles som
arkitekturens i proportionerna. Det är framförallt
de harmoniska, väl afvägda förhållandena, som
skänka skåp och klocka ett högre konstnärligt
värde än de andra möblerna.

Svagare just i detta afseende verka stolarna.
Det råder ett uppenbart missförhållande mellan
deras stora tunga ryggar och små korta och smala
ben. Här har konstnären i min tanke i alltför
hög grad offrat de estetiska hänsynen i
bekvämlighetens intresse. Man sitter utmärkt i dem,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>