Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nam-Bok, Lögnaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bask-Wah-Wan linkade ängsligt före, onekligen
stolt men likväl rädd för sin underbare son, och
förde honom till sin igloo och puttade ner honom
bland de flottiga, illaluktande skinnen. Men
männen blevo sittande kring bålet och höllo rådslag
under mycket viskande och lågmäld dispyt.
En timme förflöt och ytterligare en, och Nam-Bok
sov, medan rådslagningen fortsatte. Kvällssolen
gick ned i nordväst och klockan elva stod den nästan
rakt i norr. Då skilde sig hövdingen och
benskra-paren från de övriga i rådet och gingo bort och
väckte Nam-Bok. Han blinkade sömnigt mot dem
och vände sig om på andra sidan för att sova
vidare. Opee-Kwan grep honom i armen och ruskade
honom vänligt, men bestämt, tills han vaknade.
— Kom, Nam-Bok, stig upp! befallde han. Det
är tid.
— Ännu ett gille? utbröt Nam-Bok. Nej, jag är
inte hungrig. Ät ni bara vidare och låt mig sova.
— Det är tid, att du går din väg! dundrade
Koogah.
Men Opee-Kwan talade i mildare ton:
— Du var min bidarkakamrat, när vi voro
pojkar, sade han. Tillsammans lärde vi ju att jaga säl
och fånga lax. Och du räddade mig tillbaka till
livet, Nam-Bok, då havet slöt sig över mig och jag
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
