Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den ensamme hövdingens sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slog sig för bröstet och rev sitt hår; detsamma
gjorde också Hooniak, min syster, och Seenatah, min
moster; och det väsen de förde, vållade mig sådan
smärta i huvudet, att jag kände, att jag otvivelaktigt
skulle dö.
Stammens äldsta samlades omkring mig, där jag
låg, och pratade om den resa min själ skulle företa.
En talade om de täta och ändlösa skogar, där de
vilsekomna själarna vandrade omkring och gräto
och där kanske också jag kom att irra omkring och
aldrig fick se slutet. En annan talade om de stora
floder, forsande och med osunt vatten, där onda
andar skreko och sträckte upp sina otympliga
armar för ätt dra ned en vid håret. För att
användas på dessa floder, ansåg alla enstämmigt, att jag
måste ha en kanot. En annan talade om stormar,
vars make ingen levande människa sett, när
stjärnorna regnade ned från himlen och jorden gapade
med breda rämnor och allt vatten i jordens hjärta
rusade ut och in, varvid de som satt hos mig lyfte
armarna och jämrade sig högt. De som var
utanför hörde det och jämrade sig ännu högre. Och
liksom jag var död för dem, var jag också död i min
egen föreställning. Jag visste icke när eller hur,
men jag visste säkert, att jag var död.
Och Okiakuta, min mor, lade min ekorrparka och
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
