Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den ensamme hövdingens sjukdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för Yukon. Den följande morgonen skulle Skolka,
schamanen, döda dem en efter en, så att deras
själar kunde följa min på vandringen genom det
okända. Bland annat skulle de bära min kanot, till vi
kommo till den stora forsande och onda floden.
Och då jag inte hade plats för dem och de hade
gjort sin plikt, skulle de stanna kvar och tjuta för
evigt i den mörka, ändlösa skogen.
Och medan jag betraktade mina fina, varma
kläder och mina filtar och stridsvapen, och medan jag
tänkte på de sju slavarna, som skulle dödas, kände
jag mig stolt över min egen begravning och visste,
att många voro avundsjuka på mig. Hela tiden
satt min far, Uttern, tyst och sluten, och hela
dagen och natten sjöng folket min dödssång och slog
på. trummorna, tills det föreföll mig, som om jag
var död tusen gånger om.
Men på morgonen reste sig min far och tog till .
orda. Han hade alltid varit en stridens man, som
folket säkert visste, sade han. Och folket visste
också, att det var en större heder att dö i striden än på
det mjuka skinnet vid bålet. Och då jag ändå skulle
dö, vore det bäst, att jag drog ut emot mukumukerna
och blev dödad. Därvid skulle jag skörda ära och
hövdings rang i de dödas sista boning, och hedern,
skulle återfalla på min far, Uttern. Därför befallde
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
