Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Keesh, son av Keesh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hon rörde sig inte. Också Keesh satt orörlig
och stirrade på henne med ögon, som inte
blinkade.
Inne i skogen föll snön från en nedtyngd fura
och ekot genljöd dovt i klyftan; men ingen av dem
rörde sig. Den korta dagen svann hastigt bort, och
mörkret svepte in över lägret, då Vittand kom
lufsande bort emot elden. Han stannade för att
undersöka terrängen, men då han inte blev bortjagad,
kom han närmare. Nosen vreds hastigt åt sidan,
näsborrarna darrade och raggen på hans rygg reste
sig, och plötsligt begav han sig rakt bort till sin
husbondes huvud. Först nosade han försiktigt på
det och slickade det på pannan med sin röda,
hängande tunga. Så satte han sig plötsligt ned, lyfte
nosen i vädret mot den första matta stjärnan och
lät höra sitt långdragna vargtjut.
Detta tjut återförde Su-Su till verkligheten. Hon
såg över på Keesh, som hade dragit den ryska
kniven och iakttog henne uppmärksamt. Hans ansikte
var bestämt och stelt, och hon läste lagen i det. Hon
smög tillbaka parkans hätta, blottade sin hals och
reste sig. Så stannade hon och såg sig länge
omkring, såg på den omgivande skogen, på de matta
stjärnorna, på himlen, på lägret, på snöskorna i
snön — en sista lång, famnande blick på livet. En
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
