Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade det åt honom, fick honom på benen igen. Jag stannade någon tid och samlade krafter. Jag var den förste vite man han hade sett, och naturligtvis tyckte han att jag var mycket vis, och jag lärde hans folk en hel hop saker. Bibringade dem bland annat militärteknik, så att de erövrade stammens övriga fyra byar (som ni ännu inte har sett) och blevo de styrande i landet. Och de fingo naturligtvis mycket höga tankar om mig, så att då jag var färdig att ge mig i väg, ville de inte höra talas om det. De voro verkligen mycket gästfria. Satte ett par vaktare att bevaka mig dag och natt. Och sedan kom Tantlatch med sina övertalningar — om man så får kalla det — och det var ingen hjälp, jag försonade mig med tanken att stanna kvar.»
»Jag kände er bror i Freiburg. Jag är van Brunt.»
Fairfax sträckte sig ivrigt fram och skakade hans hand. »Jaså, ni var Billys vän? Stackars Billy! Han talade ofta om er.»
»Konstigt ställe för oss att träffas på i alla fall», tilläde han och såg ut över det primitiva landskapet, i det han ett ögonblick lyssnade till kvinnans klagande toner. »Hennes man blev riven av en björn, och det går henne hårdt till sinnes.»
»Ett rått liv!» sade van Brunt med en grimas av motvilja. »Efter fem år skulle väl civilisationen vara ett behagligt ombyte? Vad säger ni?»
Fairfax’s ansikte fick ett stelt uttryck. »Å, jag vet inte De ä’ åtminstone hederligt folk och leva så godt de förstå. Och så ä’ de häpnadsväckande naiva. Det är intet invecklat hos dem, inga tusen och en utgreningar i varenda känsla de erfara. De
io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
