Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kära Thom, du är en skönhet, en kall, frusen liten skönhet med Alaska-lava i ditt blod . . . och var snäll och inte se på mig på det sättet.
Han skrattade och reste sig. Hennes envisa stirrande förbryllade honom. En hund snokade bland proviantsäckarna. Han ville köra bort honom och bringa dem i säkerhet innan Fairfax kom tillbaka. Men Thom sträckte hejdande ut sin hand och reste sig, vänd mot honom.
»Ni?» sade hon på det arktiska språket som nästan är det samma från Grönland till Point Barrow. »Ni?»
Och det livfulla uttrycket i hennes ansikte frågade efter allt vad som detta »ni» innebar, hans rätt att vara till, hans närvaro där, hans förhållande till hennes man — allt.
»Broder», svarade han på samma språk med en stor gest som pekade söderut. »Vi äro bröder, er man och jag.»
Hon skakade på huvudet. »Det är inte bra att ni är här.»
»Jag skall gå sedan jag har sovit.»
»Och min man?» frågade hon darrande av iver.
Vant Brunt ryckte på axlarna. Han kände ett slags blygsel, en blygsel fastän icke över sig själv, och vrede mot Fairfax. Och han blev het om kinden då han betraktade den unga vildinnan. Hon var ju en kvinna. Det var allt — en kvinna. Hela den skamliga historien omigen, om och omigen, lika gammal som Eva och lika ung som den sista nya kärleksfröjden.
»Min man! Min man! Min man!» upprepade hon häftigt, och hennes ansikte blev mörkt av lidelse,
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
