Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig och på varje buske som gjorde några misstänkta rörelser. Fem av stammens folk stöpo då de lämnade sin skyddade plats och sprungo över en liten dalsänka, och till vänster där det var ondt om skydd stupade ett dussin män. Men de togo emot avstraff ningen med butter hårdnackenhet och smögo sig fram försiktigt, beräknande, utan brådska och utan söl.
Två minuter därefter, då de voro helt nära, inställdes alla rörelser, framryckningen upphörde tvärt och det därpå följande lugnet var olycksbådande hotfullt. Man såg endast skogens och buskarnas gyllene grönska skälva och darra för dagbrisens första svaga fläktar. Den bleka, vita morgonsolen randade marken med långa skuggor och ljusstrimmor. En sårad man lyfte upp sitt huvud och kröp mödosamt upp ur dalsänkan och Michael följde efter honom men avstod från att skjuta. En vissling gick längs den osynliga linjen från vänster till höger, och en svärm av pilar yrde genom luften.
»Pass på», kommenderade van Brunt med ny metallklang i rösten. »Nu!»
De rusade fram från sin betäckning alla på en gång. Skogen fick plötsligt liv. Ett starkt tjut hördes och gevären svarade med trotsiga smällar. Infödingar drabbades av döden midt i språnget, och då de föllo rusade deras bröder fram över dem i en dånande, omotståndlig våg. Främst i téten med fladdrande hår och svängande armar ilade Thom; hon flög förbi träden och hoppade över stockar som lågo i vägen. Fairfax siktade på henne och hade så när skjutit innan han kände igen henne.
»Kvinnan! Skjut inte!» ropade han. »Se! Hon är obeväpnad!»
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
