Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I: I Nordlandsskogarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans kamrater, de som ännu levde, kade drivits långt tillbaka mellan träden. Han kunde liöra jägarnas vilda »Hia! Hia!» då de ryckte fram och höggo och stötte med sina vapen av ben och elfenben. De sårades skrik träffade honom som slag. Han visste att striden var slut, saken var förlorad, men alla hans rastraditioner och hela hans släkts stolthet drev honom in i handgemänget för att han åtminstone skulle få dö med de sina.
»Min man! Min man!» ropade Thom. »Du är räddad!»
Han försökte spjärna emot, men hennes kroppstyngd hämmade hans steg.
»Det tjänar till ingenting! De äro döda, och det är godt att leva!»
Hon höll honom hårdt om halsen och slingrade sig om honom så att han vacklade och raglade, gjorde våldsamma ansträngningar att behålla fotfästet, men vacklade igen och föll baklänges på marken. Han slog huvudet mot en uppstående trädrot, han var halvt bedövad och kunde endast göra svagt motstånd. Då han föll hade hon hört en pil susa i luften; och hon betäckte hans kropp med sin som med en sköld, höll honom hårdt fast med sina armar och tryckte sitt ansikte och sina läppar mot hans hals.
Då reste sig Keen ur ett snår några fot därifrån. Han såg sig uppmärksamt omkring. Striden hade rasat vidare och den siste mannens skrik dog bort. Ingen syntes till. Han tog upp en pil och kastade en blick på mannen och kvinnan. Mellan hennes bröst och arm lyste mannens nakna sida vit. Keen spände
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
