Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den lögnaktiga Nam-Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
] ag någonsin hade sett sloges tillsammans till en enda, skulle den inte vara så stor.»
Tvivlande utrop hördes, och Koogah som hade så många år på nacken skakade på huvudet.
»Om varje bidarka vore som ett sandkorn», fortfor Nam-Bok trotsigt, »och om det vore lika många bidarkas som det är sandkorn här på stranden, skulle de inte vara en så stor kanot som den jag såg på den fjärde dagens morgon. Det var en mycket stor kanot, och den kallades en skonare. Jag såg detta underbara ting, denna stora skonare, komma efter mig, och på den såg jag män ...»
»Håll, Nam-Bok!» inföll Opee-Kwan. »Vad var det för slags män? Stora män?»
»Nej, bara som du och jag.»
»Gick den stora kanoten fort?»
»Ja.»
»Kanotens sidor voro höga och männen korta.» Opee-Kwan sammanfattade premisserna i bestämd ton. »Rodde dessa män med långa åror?»
Nam-Bok gjorde en grimas. »Det fanns inga åror», sade han.
Munnarna gapade, och det blev en lång tystnad. Opee-Kwan lånade Koogalis pipa och drog ett par tankfulla bloss. En av de yngre kvinnorna fnittrade nervöst och ådrog sig många vreda ögonkast.
»Fanns det inga åror?» frågade Opee-Kwan helt stillsamt och lämnade igen pipan.
»Sunnanvinden var bakom», förklarade Nam-Bok.
»Men vinden driver långsamt.»
»Skonaren hade vingar — så här.» Han tecknade master och segel i sanden, och männen trängdes där-
Köldens barn. 4
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
