Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Hemligheternas herre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En sten flög genom luften och träffade honom på kinden.
»Det är lögn!» skrek han. »Lögn! Jag vet
ingenting om Hooniahs filtar!»
En ny sten träffade hans panna, en tredje ven förbi
hans huvud, det väldiga blodsropet slungades ut, och
överallt trevade människor på marken efter stenar.
Han vacklade och var nära att ramla omkull.
»Det är ett skämt! Bara ett skämt!» skrek han.
»Jag tog dem bara på skämt!»
»Var har du gömt dem?» Scundoos gälla, skarpa
röst skar genom tumultet som en kniv.
»I den stora skinnpacken i mitt hus, den som ligger
uppstaplad omkring tältstången», lydde svaret. »Men
det var ett skämt, säger jag, bara . . .»
Scundoo nickade, och luften blev tjock av flygande
stenar. Simes hustru grät tyst med huvudet på sina
knän, men hennes lille gosse skrattade och skrek och
kastade stenar som de andra.
Hooniah kom rultande tillbaka med de dyrbara
filtarna. Scundoo hejdade henne.
»Vi ä’ fattigt folk och ha inte mycket», gnällde hon.
»Så att var inte sträng mot oss, Scundoo.»
Folket drog sig ifrån den vacklande stenhög de hade
åstadkommit och såg på.
»Nej, det har aldrig varit mitt sätt, goda Hooniah»,
svarade Scundoo och sträckte sig efter filtarna. »Till
bevis på att jag inte är sträng, tar jag bara de här.»
»Är jag inte vis, mina barn?» frågade han.
»Du är sannerligen vis, Scundoo!» ropade de i korus.
Och han avlägsnade sig inåt mörkret med filtarna
svepta omkring sig och med den sömnigt nickande
Jelchs under armen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
