Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Sollandets män
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svar vid minnet av de mörka blickarna och de dunkla h änsyf tningarna.
»Vi äro många och glada», sade en av männen käckt. En annan fingrade på sitt spjut med lystna fingrar.
Men Oloof ropade till dem att lugna sig. »Hör på, mina bröder! Det finns en annan väg. Jag träffade på den en gång som gosse, då jag lekte. Den är dold av klippblock, och ingen har någon anledning att gå den, därför är den hemlig och ingen känner till den. Den är mycket smal, och man kryper ett långt stycke på magen, och sedan är man i grottan. I natt skola vi krypa dit ljudlöst på magen och komma över solländarna bakifrån. Och i morgon skola vi ha lugn, och aldrig mera skola vi strida med solländarna under kommande år.»
»Aldrig mera!» instämde de trötta männen. »Aldrig mera!» Och Tyee gav dem rätt.
Med minnet av sina döda i sitt hjärta och med stenar, spjut och knivar i händerna samlade sig skaran av kvinnor och barn den natten omkring den kända mynningen till grottan. Ingen solländare kunde hoppas att vara vid liv efter ett fall på några och tjugu fot ner till bottnen. I byn stannade endast de sårade männen, medan varenda stridsduglig man — de voro trettio — följde Oloof till den hemliga öppningen. Vägen dit från släta marken gick över hundra fots skrovliga klippavsatser och osäkert liggande stenar, och för att stenarna ej skulle ramla ner om man kom att röra vid dem med händer eller fötter, kunde endast en man i sänder klättra upp. Oloof gick upp först, ropade dämpat på den andre att komma efter och försvann sedan i öppningen. En man följde efter, sedan
JOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
