- Project Runeberg -  Köldens barn /
102

(1918) [MARC] Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Sollandets män

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

en annan och en tredje o. s. v., tills endast Tyee var kvar. Han hörde den siste mannen ropa, men han greps hastigt av tvivel och stod stilla och funderade. En halvtimme därefter klättrade han upp till öppningen och tittade in. Han såg att passagen var trång och att mörkret där inne blev allt tjockare. Han ryste vid tanken på att bli inspärrad i jordens innandömen och vågade sig ej in. Alla de män som hade dött, från Neegah, den förste av Mandellarna, till Howgah, den siste av Hungerfolket, kommo och sutto tillsammans med honom, men han föredrog deras sällskap framför att möta skräcken där inne i det tjocka mörkret. Han hade suttit där länge, då han kände att något mjukt och kallt snuddade vid hans kind och förstod att det var den första vintersnön som föll. Den skumma dagningen kom och sedan stora ljusa dagen; då hörde han ett tyst, ansträngt flåsande inne i gången, och det kom allt närmare och blev allt tydligare. Han stack sina fötter över öppningens kant, tills de nådde den första avsatsen, och väntade.

Det flåsande nalkades långsamt, men slutligen efter många uppehåll var det framme hos honom, och han var säker på att ljudet ej kom från någon solländare. Han stack in handen, och där det skulle ha varit ett huvud kände han axlarna av en man som lyfte sig upp på böjda armar. Huvudet fann han sedan, icke upprätt utan hängande rätt ner så att hjässan vidrörde gångens botten.

* Är det du, Tyee?» sade huvudet. »Det är jag, Aab-Waak, som är hjälplös och bruten som ett vårdslöst slungat spjut. Mitt huvud släpar i smutsen, och jag kan inte klättra ner utan hjälp.»

102

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:05:08 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/koldenbarn/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free