Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Li Wan, den sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, i det han ordnade sin halsrem och lyfte upp sin packning från marken. »Mycket pengar. De vita männen betala bra för sådan varor, ty de ha inte tid att jaga och äro ömtåliga för kölden. Snart skola vi kalasa, Li Wan, som du aldrig har kalasat i alla de liv du har levat förut.»
Hon mumlade något till tack för mannens nedlåtenhet, lade på sig seltyget och böjde sig framåt för att få lasset att sätta sig i rörelse.
»Nästa gång jag födes skulle jag vilja födas som vit man», tilläde han och vandrade nedåt vägen som dök in i hålvägen nedanför dem.
Hundarna följde tätt efter honom, och Li Wan bildade eftertruppen. Men hennes tankar voro långt borta på andra sidan Isbergen i öster, i den lilla vrå av världen där hon framlevat sin barndom. Hon kom ihåg att hon alltid som barn ansetts besynnerlig och bekaj ad med underliga idéer. Hon hade drömt vaken och fått bannor och stryk för de märkvärdiga syner hon sett, tills hon efter en tid hade växt ifrån dem. Men icke helt och hållet. Ehuru de ej längre hemsökte henne i vakande tillstånd, kommo de över henne i sömnen, även sedan hon var fullväxt, och hon hade mången orolig natt då hon såg dunkla och meningslösa skepnader. Samtalet med Canim hade hetsat upp henne, och under hela den slingrande vandringen utför bergssluttningen lyssnade hon efter sina drömmars gäckande röster.
»Låt oss rasta», sade Canim då de hade kommit halvvägs utför den bredaste, uttorkade flodbädden.
Han stödde sin packning mot en utskjutande klippa, spände upp halsremmen och satte sig. Li Wan slog
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
