Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Li Wan, den sköna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Stolt över hennes fars vita skinn. Det är idiotiskt. Ge henne något, Evelyn, och kör bort henne.»
Men den andra suckade. »Stackars människa, jag önskar jag kunde göra något för henne.»
Tunga steg kommo sanden att gnissla utanför. Sedan slogs dörren upp och Canim steg in. Miss Giddings inbillade sig vara i dödens käftar och skrek till, men mrs van Wyck såg lugnt på honom.
»Vad vill ni?» frågade hon.
»God dag», svarade Canim artigt och obesvärat och pekade samtidigt på Iyi Wan. »Min hustru.»
Han sträckte ut handen efter henne men hon drog sig undan.
»Tala, Canim! Säg dem att jag är . . .»
»Dotter till Pow-Wah-Kaan? Nej, vad bry de sig om det? Då är det bättre att jag säger dem, att du är en dålig hustru begiven på att krypa ur din makes bädd då sömnen ligger tung över hans ögon.»
Han sträckte åter ut handen efter henne, men hon flydde från honom till mrs van Wyck, kastade sig för hennes fötter och försökte slå armarna om hennes knän. Men damen trädde tillbaka och gav med ögonen Canim tillåtelse att handla som han fann för godt. Han grep Li Wan under armarna och lyfte upp henne. Pion brottades med honom i vild förtvivlan, tills han flämtade av ansträngning och de hade vinglat ut över halva rummet.
;;Iyåt mig gå, Canim», snyftade hon.
Men han vred om hennes handled tills hon upphörde att spjärna emot. »Den lilla nötskrikans minnen äro för starka och ställa till ofog», började han.
»Jag vet! Jag vet!» utbrast hon. »Jag ger
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
