Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterskrift af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bakom alla de stora rörelser, om vilka historien berättar,
och tillämpningen av detta betraktelsesätt på den form
av klasskamp, som är vår tids särmärke,
motsatsförhållandet mellan kapital och arbete, mellan bourgeoisi och
proletariat — hela denna grundåskådning är numera
gemensam egendom för hela den socialistiska världen. Vad
som förändrats är formerna för denna motsättning.
Medan Marx och Engels 1848 blott kunde konstatera
ett proletariat nedtryckt till det yttersta, utan rätt, utan
familj, utan fädernesland, har nu ett halvt sekels
klasskamp ryckt upp arbetarklassen till en makt icke utanför,
utan inom de demokratiska samhällena. Fackföreningarna
höja lönerna och förbättra arbetsvillkoren,
skyddslagstiftningen ingriper mot industrialismens påtagligt
folkfördärvliga excesser, kooperationen ger arbetarna ett värn
mot allt för grov uppskörtning som konsumenter, och
den allmänna rösträtten ger det förr rättslösa
proletariatet en politisk maktställning, som ökas jämsides med
dess egen socialpolitiska upplysning och förmåga av
sammanhållning. Det nya samhällets spiror skjuta fram
överallt mitt i det gamla, och det framträder
övergångsformer — t. ex. skiljedom i arbetstvister, kommunal
arbetsförmedling o. dyl. — byggda på att arbetets makt nått
fram till att inom vissa områden hålla kapitalets motsatta
makt så tämligen i jämvikt.
Det är de borgerliga socialliberalas stora misstag och
illusion, att de i dessa nybildningar tro sig finna en
utjämning av klassmotsatserna och en garanti för den
kapitalistiska ordningens fortvaro. Sanningen är att de blott
visa, att klasskampen numera stundom — visst icke
alltid! — kan antaga mindre primitiva, men därför i sak
ingalunda mindre obevekliga former. Men å andra sidan
är det uppenbart, att den modärna socialismen icke längre
kan underskriva sådana detaljer i “Det kommunistiska
manifestet“, vilka utgå från arbetaren som komplett
rättslös proletär, när det nutida samhället, tack vare just
arbetarklassens anstorm, i större eller mindre mån måst
tillerkänna honom vissa viktiga grundrättigheter. Och
likaså måste vi göra vår reservation mot vissa allt för
absoluta formuleringar, t. ex. “arbetaren sjunker allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
