Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
jantringar af underbar glans och förvånande storlek
äro rikedomens vapen, men öfverflödet på dem, som
sluter fingrarna i pansar, så att de nästan äro styfva
i lederna, samt den väldiga sigillringen på pekfingret,
äro en borgen för, att denna tusengyllen ej uppvuxit
på en ädel mark. —■ Vapnets devis kan hvarje öfvadt
öga tolka, den lyder: uppkomling. — Korta och
tvära äro händernas rörelser. Det ligger någonting
brutalt, hänsynslöst girigt i det hastiga gripandet och
bortstötandet. Bortkastandet af knifvar och gafflar är
drygt och obildadt, och det plumpa sättet att lägga
upp de små feta händerna, som med utbredda fingrar
till höger och venster om tallriken hvila sig från
ansträngningen, förläna ett drag af ytterlig
sjelfbelåten-het åt millionkungens hela uppträdande. Och på det
viset sitter han der och stirrar med de glåmiga
ögonen ut i salen och blinkar med de rödaktiga
ögonlocken, som om han ville nysa. — PlötsUgt grinar
han bredt och bröstar sig sjelfbelåten. Han stiger upp,
reser sig på tåspetsarna och vinkar nedlåtande, nästan
teatraliskt med serveten utåt salen.
Aglae stiger också upp och tittar ifrigt efter, hvem
han månde helsa på detta sätt. — Äfven i hennes
öga lyser stolt tillfredsställelse, hon biter hårdt
samman tänderna och iakttager i andlös spänning, om
hennes fars bemödanden skola krönas med framgång.
"— Ja, det har redan skett. Ifrigt banande sig väg
genom mängden skyndar Marquis de Saint Lorrain
fram till kommerserådet och helsar på honom så varmt
som på sin bästa vän. Alla hufvud vändas åt dessa
båda. Om hennes far i sin stolta ifver blott inte ville
kalla honom vid alla hans namn. Menniskorna skratta
alltid deråt, ty man är i Tyskland inte van vid dylika
granna titlar. Det beror mycket på afund, men det
är också en af dessa förskräckliga vanor, som den
forne bodbetjenten rakt inte kan vänja sig af med,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
