Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
i hans öra: »Jag har en spard styfver h’ggande, pojke,
den skulle egentligen användas för fars räkning, om
han en gång skulle komma att lida skada af hagel
eller eld, men om du gifvit ut pengar i den
lättsinniga, stora staden och gjort skulder, då skall jag ge
dig mina besparingar, och jag tänker, att det är bättre
att stifta fred än att stoppa till hål uppkomna genom
olycka. Behöfver du dem, Hans, är det
nödvändigt, säg?»
Med en bhck af djup rörelse och ömhet såg han
in i hennes bedröfvade ansigte. »Nej, nej, käraste
mor, jag behöfver ingenting)^, sade han skakande på
det blonda hufvudet, »för en sådan samvetslös usling
kan du väl ändå inte hålla din son, att han skulle
lefva upp mer än han har.»
Hon nickade liksom förklarad och andades med
lättadt hjärta. »Du har rätt, det vore en omöjlighet.
Om en moder hvarje morgon och afton beder för sitt
barn, då kan det inte råka på afvägar. Men . . .
ja, Hans, hvad är det eljes, som händt? Du ser så
förändrad ut omkring ögonen, och smal och blek har
du bhfvit. . . alldeles som om du lidit nöd!»
Han klappade henne leende på kinderna: »Det
har nog gått ganska knapt till ibland, men hvad man
sjelf kokar af egen vilja och i full öfvertygelse, det
äter man också gerna upp utan att knota, om det
också blott är en fattigmanssoppa.»
»Gud i himlen, gosse, om jag bara visste, hvad
dina ord ha att betyda!» klagade den gamla frun
i sitt hjärtas ångest, »att inte allt är, som det bör
vara, det märker jag nog, men hvad som ligger bakom,
du min Skapare, det förstår jag inte.»
Hans tryckte sitt ansigte hårdt intill hennes kind,
alldeles som när han var barn och ångerfullt ville
bikta sig: »Ack, mor, det är ju alltid blott den gamla
historien. Du vet ju, att det i lifvet och döden ej
lemnar mig någon ro, förrän jag uppnått det.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
