- Project Runeberg -  Komedi! /
159

(1893) [MARC] Author: Nataly von Eschstruth Translator: Hanna Kamke
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

159

fick äfven stilla min hunger och värma mig hos honom.
Han har också genom sina personliga ansträngningar
^jort det möjhgt, att jag redan nu på det mest
omfattande sätt fått följa min böjelse att studera de nya
forskningarna på kräftsjukdomarnas område. Och det är
blott honom jag har att tacka för, alt den lilla
broschyren, som jag häröfver skref till examen, af
fackmännen mottogs med så mycket intresse och
välvilja. Jag står nu framför min första examen, och
jag har kommit hit för att i all ödmjukhet och kärlek
bedja dig att uppfylla mitt lifs varmaste och högsta
önskan! Här är Wendhausens bref, var snäll och
läs det, far.»

Anspråkslös, nästan ödmjuk stod den unge
mannen framför Christian Burkhardt. Denne tog brefvet
med en kort, nästan häftig rörelse och gick dermed
till fönstret^ vändande ryggen åt rummet. Han läste
länge och långsamt, sedan lutade han pannan emot
rutan och stirrade ännu några minuter ut på de i
vinden svajande grenarna.

Slutligen vände han sig om, kastade brefvet på
bordet och drog djupt efter andan. Hans ansigte var
rödt, i hans blick låg något stelt. »Det är ju idel
vackra saker, som stå der på papperet, det behöfs
bara en god portion barnsligt förtroende för att tro
på sådana glänsande löften. Jag har lofvat mor, att
jag inte ville bU häftig, Hans, och derför kunna vi
förklara oss i allt lugn.» Han gick tätt intill honom
och lade båda händerna tungt på hans axlar. »Vet
du inte, pojke, att det är vår frälsares vilja, att barn
skola vara sina föräldrar underdåniga och lydiga?»

Den tillfrågade höjde det bleka ansigtet. De
matta ögonen strålade till. »Jag vet det, far, och jag
hoppas med Guds hjälp att aldrig synda mot detta
bud. Men jag vet också ett annat Herrens ord, som
lyder: ’1 föräldrar, reten icke edra barn till vrede.’»
»Håhå!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:05:48 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/komedi/0159.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free