Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
»Han bar skickat hem rnillionprinsessan. Oaktadt alla
sina bemödanden så passade hon inte för ättegalleriet
i Saint Lorrains slott.»
Denna sommar kan väl inte vara i evighet — och
sedan återvänder hon till sitt hemland, der skall
Ag-lae i dubbel och tredubbel måtto ta igen de förlorade
månaderna.
1 hennes tyska hem kan fransmannen inte lyckas
i sina eländiga intriger — hon har ju vänner der–.
En frossbrytning skakade plötsligt hennes lemmar, då
hon tänkte på sina vänner. Hon såg ett blondt,
lockigt hufvud, två stolta, blixtrande, blåa ögon och en
nacke, som var alldeles för rak, alldeles för styf för
att låta böja sig af två qvinnohänder, som i lättsinnigt
spel vilja tvinga honom ned i stoftet. Hans
Burk-hardt! Så lefvande hon plötsligt ser honom framför
sig, der hon sitter på hotellbalkongen i Ostende och
stirrar ut på ’hafvet. Orörhgt, såsom en skål med
flytande safir ligger det framför henne. Solen glöder och
bländar ögat, hvarthän hon blickar, och gör henne så
trött och matt, som om den brännande luften
uppsugit hvarje bloddroppe ur ådrorna. Ack, att nu blott
en enda gång få andas ut så fritt och friskt som den
gången, när Hans Burkhardt bar henne genom
höststormen på sina armar. Då plaskande regnskurar badade
löfskogen — då det blåste genom kropp och själ så
trolskt och kraftigt, att man tyckte sig vilja jubla högt
och sjunga en hänförd frihetssång i stormens brus!
1 samma ögonblick kommer vicomten bakom
henne, kysser henne flygtigt på kinden och säger adjö
för att ta sig ett litet parti Makao.
Hon gör en rörelse med hufvudet. Det ser ut,
som om hon rysande ryggade tillbaka för hans
vidrörande, men Saint Lorrain tar det för ett nådigt
af-sked och drar sig tillbaka. Om han ändå ville låta
bli denna vedervärdiga komedi med att kyssa henne.
Hans läppar äro lika vissna och förtorkade som allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
