Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^187
sig sjelf, den unga vicomtessan de Saint Lorrain.
Hennes ögon blixtrade i förkänslan af triumf och
till-fredsstäld fåfänga, kinderna lyste i skär förklaring och
hvarje nerv, hvarje fiber arbetade upprördt och
lidelsefullt.
Ja, hon var skön, hon var förnäm, hon var rik;
och nu felades ingenting mera för att tjusa och
be-herska verlden. Ingenting mera?
Det var i sjelfva verket ett friskt, blomstrande,
vackert ansigte, som det slipade glaset återspeglade,
och ändå var det ingen glädje, ingen lisa att betrakta
det. Uttrycket, som beherskade det, tillintetgjorde all
skönhet, allt behag. Högmod, stolthet, fåfänga och
njutningslystnad lågo utpräglade der, och det ovänliga
draget omkring läpparna, som alltid funnits der,
framträdde efter hennes giftermål i ytterhgare ökad måtto.
Der fans inte en gnista af hjärthghet, mildhet eller
älsklighet. Som en tafla, en med friska färger prydd
marmör, som saknar hjärta och själ stod Aglaé der
framför spegeln i sin utstuderade, förföriska prakt och
hade blott en tanke, blott en feberhet önskan — att
till-tvinga sig en ställning i societeten och att triumfera
öfver dem, som fordom fulla af högmod blickat ned
på henne. Skär atlas och skära spetsar garnerade
äfven det minsta föremål i rummet och sHngrade sig i
smala dekorationer upp mellan de väldiga speglarna,
som funnos å alla väggar, ja till och med mosaikartadt
voro insatta i rummets tak,
I hundrafaldig glans bröts ljusskenet och
återkastade den unga qvinnans bild, och Aglaé stirrade
ett ögonblick dyster på hela prakten och suckade:
»Om han ändå stode på post i dag,. Jag skulle inte
bry mig om kylan, jag skulle låta min pels ghda ner
från. axlarna, så att han måste se mig — jag skulle
i förbigåendet le emot honom och hviska: ’I morgon,
Hans! I morgon middag väntar jag dig hos mig!’
— och om han komme . .. Skada, jag gjorde tokigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
