Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^227
ett mildt, försonligt hjärtaj som framkallade honom
som en kär drömgestalt till den hemska verkligheten.
Då trodde hon honom ännu vara fattig, glömd och
beklagansvärd, då hade det ännu en viss retelse för
henne att från sin höjd skåda ner till honom, såsom
den fångna konungadottern längtar att komma ned
till herden, som hvarje morgon drifver sin hjord förbi
det höga slottet. Men nu hade de utbytt roller, och
Aglaés fåfänga hjärta sved och uppreste sig vid
tanken, att han, den föraktade, plötsligt stode högt uppe i
glans och ära, och att hon och hennes lefnadsfarkost
sjunkit så v djupt, djupt, att ingen räddning mer var
möjhg.
Verkligen icke? Aglaés öga blixtrade till. Ännu
är ej allting slut. Ännu fins det en lockande,
strålande framtid, rikare på lagrar och framgångar än en
fattig doktors, som håller ett par tal för sina
studenter och läkare och kan använda hela sin konst blott
i sjukrummens qvafva luft. Han skall hela sitt lif
vara bunden vid marken, dit hans patienters elände,
nöd och sjukdom med blytyngd neddraga och
fast-hålla honom. Men Aglae kommer hädanefter att bli
en fjäril med gyllene vingar, kommer alt skrattande,
sjungande och sorglös sväfva bort öfver rosor och
lagrar, en lyckans, helsans och hfsglädjens fé.
Och ändå förargar det henne, att hon alltid
träffar på nya notiser i tidningarna, som prisa Hans
Burk-hardt, som fulla af erkännande berömma hans
för-tjenster samt berätta om de utmärkelser och bevis på
kärlek och beundran, som gifvas honom från alla häll.
Hon kastar bort tidningsbladet, lägger upprörd
armarna i kors öfver bröstet och går upp och ned i
rummet. Så han skall triumfera nu och håna fru
vicomtessan Saint Lorrain för hennes fall. Hon ser
i andanom hans stolta ansigte, som utan medlidande,
kallt leende nickar för sig sjelf och säger: »Den illa
gör, han illa far. Hon har spelat en stor, stor lög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
