Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^251
lefnad. Vår stad är stor, men inte nog stor för att
kunna dölja en sådan sak. Den lilla har väckt
uppseende för sitt vackra ansigtes skull, och jag vet, att
man sökt närma sig henne, mången till och med i
redlig afsigt, men stolthet och dygd hafva uppsatt en
kinesisk mur omkring henne.»
»Jaså, jaså, det gläder mig! — Detta bekräftar
visserligen det antagandet, att hon är förmögen. Ja,
då är det bättre, att jag förskaffar detta engagement
åt någon annan af eleverna, som bättre behöfver det.»
»Mycket riktigt. Jag vill be er på det
enträgnaste, att ni i första rummet tänker på den
talangfulla Glara Holz. Ni känner denna stackars fader- och
moderlösa flickas öde. Hon vill inte vara någon
askunge hos sina rika slägtingar och föredrager att sjelf
förtjena sitt bröd. Det är en snäll, älskvärd flicka,
som öfverallt är känd och omtyckt, sjelfva den
förkroppsligade mjukheten.»
»Godt, godt — jag skall tänka på henne. Ni
har rätt, kära vän, man måste först sörja för de
be-höfvande.»
Och man sörjde för henne, men Aglaé var glömd.
Hon stod allvarlig och resignerad och packade sina
koffertar. Hon ville flytta öfver till någon stor, rik
nordtysk stad, der hon visste, att det fans särskildt
verksamma teateragenter. — Solen lyste genom
molnen och tittade så beslöjad in i hennes rum, som ett
öga som glänser genom tårar. Efter en stund såg den
unga qvinnan upp och drog djupt efter andan.
Såsom hon trodde, låg nu den svåraste tiden bakom
henne. — Ja, en svår tid, som först lärt henne förstå
att inskränka sig och försaka. Den Mgger ännu med
alla sina minnen som en centnertyngd på hennes hjärta,
och Aglaé vet också, att den inte spårlöst gått henne
förbi — hvarken till det yttre eller inre.
Det käns, som om de brokiga, skimrande
fjärilsvingarna, hvilka skulle bära henne så gladt bort öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
