Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^252
rosor och lagrar, såsom hon fordora triumferande
försäkrat Hans Burkhardt, som om dessa lätta vingar
blif-vit trötta och tunga, som om de förlamats vid den
första mödosamma flykten till Euterpes tempelport.
Blott en liten bit af vägen hade hon tillryggalagt,
och ändå föreföll det den unga qvinnan, som om hon
blifvit många, många år äldre under denna korta tid.
Nöd och fattigdom äro två blytyngder, som hänga sig
fast vid både kropp och själ, som draga sinnet ur
illusionens och Hfsglädjens rosenröda moln ned till
för-tviflans gråa dimma, der all fröjd förqväfves. Och
på denna lefnadsstig, som är fattig på lycka och guld,
men ändå ej fattig nog för att lära känna förtviflans
nöd, är en mark, der lättsinnet ofta tyst och stilla
uppspirar. Det växer icke och bär inga blommor
och frukter, ty ännu drifva hunger och törst ej till
det yttersta, men det vissnar och förgås ej heller, ty
det vattnas af en alltför riklig tåredagg. Äfven de stora
och små frön till lättsinne, som lifvet och uppfostran
nedlagt i Aglaes hjärta, hvilade stilla under lyckans
ruiner, och ännu hade den unga qvinnan ej haft
orsak eller anledning att låta dess giftiga blommor
spira. Hon bar hufvudet högt, satt i ett varmt rum,
hade mat och dryck och öfverlemnade sjelfbelåten åt
lågorna de skära biljetter hon fick: »Du skall inte
be-höfva blygas för mig, Hans Burkhardt, jag skall
för-blifva god och hederhg!»
Den stora, sorgliga förändringen i hennes lif, den
bittra lärotiden, som ombytet från rikedom till
fattigdom medfört, hade väl låtit Aglaé upplefva mången
svår, bitter stund, men den omständigheten, att hon
åter hette »Aglaé Lorrainv, att hon måste tiga med
hela sin grefliga värdighet och sina förnäma titlar, det
var nästan den bittraste droppen i lidandets kalk.
Högmodet hade slagit alltför djupa, fasta rötter för
att inom kort tid kunna utrotas, och det djupaste sår,
som Ödet tillfogat hennes fåfänga, var det att nödgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
