Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjuttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275 _
grafven är!» Hon tycker sig åter stå på kajen och
stirra ned i den sorlande, hemska floden, beredd att
störta sig ned i dödens famn. Hon hör ett
bedöf-vande larm — hysjningar, skratt, stampningar och
hvisslingar.
Hon öppnar ännu en gång ögonen med våld och
ser framför sig publiken, en vild, kretsande folkmassa.
Och dessa hvisslingar — Gud i himlen, man hvisslar
ut henne!
Ett doft klagorop. Aglae sjunker ned sanslös, och
ridån går ned framför dramat af en förfärlig nöd.
Detta var realism, detta var äkta och sant, här
fram-stäldes en undergång, sådan intet menniskoöga någonsin
sett den framställas mera natursann, och ändå
hviss-lade man ut den framställande. Publiken vill ju ha
komedi på scenen. En tiggerska, som med koketta
ögonkast helsar logerna, medan hon gråter och
snyftar, som graciöst lyfter de runda armarna till första
raden, när hon sjunger om att frysa, svälta och lida
nöd, en tiggerska, som säkert och välberäknadt
utsträcker sin vackra hand. Men en olycklig, som
verkligen förtäres af dödsångestens marter, som sjunker
samman under tyngden af sin nöd och inte med vackra
melodier, utan med höga ångestskri bönfaller om
barrn-hertighet och hjälp, är en så obehaglig, osminkad
sanning, att den blir löjlig i denna skenets och villans
verld.
Komedins prestinna hade blifvit sig sjelf otrogen,
hon tappade masken och blef uthvisslad såsom ett
stycke af denna förkättrade sanning, hvars vrångbild
realisterna bringa på scenen, och hvilken ändå
oförstådd gör fiasko, när han hel och äkta vågar visa
sig inför publikens ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
