Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^321
ty Aglae var ju ändå en person, för hvilken de måste
bära vördnad, och plommonen i Moosdorfs trädgård
voro ju ännu inte mogna.
TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Månen stod på himlen, full och klar. Liksom
höljda af hvita, hemlighetsfulla slöjor sträckte sig de
höga lindarna i klar belysning mot natthimmeln, och
ett haf af berusande vällukter försatte hela trädgården
i ljuf bedöfning. En näktergal sjöng sakta och
drömmande i rosenbusken, som om han ännu en gång i
minnet ville upplefva den ljufva maj, med all dess
kärleksfröjd och kärlekslängtan, då han bygt sitt bo.
Då vaggade ännu rosenknoppar onikring nästet,
och han fladdrade lycklig med sin käresta genom den
vårfriska grönskan, men nu rör sig redan nytt hf
i boet, öfver hvilket honan med moderlig omsorg
breder sina vingar. Rosenknopparna hafva slagit ut
i sommarens prakt, men våren med dess
kärlekslycka har han ändå ej glömt, den klingar som ett
trolskt eko genom juhnattens qvafva tystnad.
Ja, det är tyst — underbart tyst. Den sena
gästens steg dö bort på den mjuka sandgången, och
syrén- och jasminbuskarna dölja hans skugga i sina
mörka grenar. Med högt klappande hjärta närmar
han sig Moosdorfs arrendegård. Månljuset lyser
på-taket, trädkronorna luta sig deröfver, som om de med
trogna armar ville omsluta det. De upplysta, vidöppna
fönstren på nedra botten skimra som glödande ögon
genom löfven, då och då förmörkade af någon fram-
Komedi! 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
