Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^325
Det blonda liufvudet sjönk ännu djupare ned,
men Bartel lyfte ögonen med en blick af hjärtslitande
sorg och stirrade ångestfullt på den tillfrågade.
»Dora säger — Dora menar . . .)) stammade Anna
eldröd i ansigtet — »att det inte är vårt göra — att
åt en sådan ... en sådan menniska . . hon afbröt
och höll förklädet för ansigtet.
»Och derför att Dora sårar en menniska och tror
sig vara prinsessä, derför måste du, fega varelse, tuta
i samma horn? — Måtte Gud inte straffa er, så att ni
en gång kommer att längta efter ett sådant linne och
få tigga derom! — Bort derifrån! — Bort från
tvättbunken!» —
Förbluffade sågo flickorna på den unga fruns af
vrede glödande, stolta ansigte. Tvekande ryggade de
tillbaka utan att i början förstå, hvad hon ville.
Aglaé drog upp ärmarna öfver de snöhvita,
smärta armarna. — »Vet ni, hvem jag är, ni flickor?»
— frågade hon med nästan majestätisk värdighet, —
»jag är inte född till tjenarinna, men om jag ock vore
en drottning i detta ögonblick, så skulle jag inte vara
för stolt och inte blygas att tvätta Bartels skjorta, ty
han är hederligare och bättre än ni båda tillsammans.
Era linnen skulle jag inte vilja ta i, om de ock vore
hvita som snö, ty en smutsig skjorta och ett rent hjärta
är bättre — än tvärtom! Ur vägen, ni båda!»
Aglae gick hastigt fram till den mållöst stirrande
Bartel, lutade sig ner och lyfte upp hans skjorta. Hon
lade handen vänhgt på hans axel. — »Var inte ledsen
för de der högmodiga varelsernas skull, Bartel, utan var
nu stolt öfver, att grefvinnan tvättar åt dig!» —
Hennes röst lät mjuk och tröstande, och hennes
läppar logo. Hon gick fram till tvättbunken och blötte
skjortan energiskt i tvålvattnet, — men Bartel sprang
upp, grep med darrande fingrar hennes hand och
skrek full af fasa: »O, du min skapare! — Nådig
frun! — Nådig frun!» — Tårar strömmade ur hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
