Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^340
ansigtet och grät de första bittra, smärtsamma tårarna
i sitt lif.
Hans gick hastigt fram till honom och tryckte
det gråa hufvudet i stor sinnesrörelse mot sitt bröst:
»FaderD, mumlade han, »förtvifla inte ännu. Jag skall
försöka det sista medlet — och Gud i himlen skall
förbarma sig öfver mig.»
Då bhckade de gråtande ögonen upp som med
en stum åkallan. Men professor Bahrlen fortfor hastigt:
))En underbar himlens skickelse har gjort, att er son
just är den mest framstående specialisten i denna
förfärliga sjukdom, och hans nyaste rön samt det af
honom använda botemedlet hafva redan gjort honom
till en erkänd och bepröfvad mästare. Er son har
förklarat sig beredd alt företaga en operation, som
före honom ingen annan läkare någonsin vågat. Lyckas
den samma, så har vetenskapen vunnit en af sina
största segrar, och för en af de obotligaste och
förskräckligaste af alla sjukdomar har en räddare uppstått,
som nedbrutit dödens makt. Vi få visserhgen hvarken
för er eller den sjuka dölja, att den af er son
verk-stälda operationen i detta fall gäller lif eller död, samt
att den, om utgången är dålig, kan förkorta er hustrus
lif om flere månader. Månader, hvilka dock skulle
bli uppfylda af förfärliga lidanden och qval! Jag ber
er, min bäste herre, att ni med er son måtte
öfver-lägga detta allvarliga beslut. Vi skola naturligtvis med
största intresse gerna hjälpa till vid operationen och
af hela vårt hjärta ställa oss till ert förfogande.
Herrarna drogo sig tillbaka, men Burkhardt lyfte
på hufvudet och stirrade liksom frånvarande på Hans.
dDu, Hans, du?» mumlade han skakande på hufvudet.
»Gud skall hjälpa mig, farlD
Den gamle mannen gnuggade sig i pannan och
tryckte händerna mot tinningarna. »Du måste inte
misstycka, min son», stönade han, »men ... jag är så
främmande derute i verlden, jag vet inte, om du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
