Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugufemte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^388
heter’, säger mamma, ’pengarna kunna användas
bättre’. x>
Dolphele pustade och stannade, han var mörkröd
af värme, och hans tredubbla isterhaka glänste, som
om den vore insmord med späck. Men Hans stod
orörlig framför honom och tillslöt ögonen för en
sekund liksom gripen af svindel. Gud i himlen, kunde
detta vara sant? Skulle en sådan obeskriflig lycka
kunna vara rnöjhg? Hade han verkligen gjort Aglae
så orätt?––Då han inte svarade, tog Wolfele
åter helt förtroligt till ordet.
»Sedan nu mamma vet, att det fms pengar der,
så tycker hon också, att vi gerna kunna ta grefvinnan.»
»Vi? Tänker ni båda två på en gång hemföra
den unga frun?»
Den tilltalade kliade sig förlägen bakom örat.
»Ja, der hgger det just», suckade han, »vi skulle gerna
vilja ha henne båda, men på Dolphele ensam har
lotten fallit.»
»Hurså? Var god och förklara er.»
»Jo, ser ni, herr professor, vi ville gerna ha henne
båda två, men vi ville just inte heller gräla derom.
Derför skulle grefvinnan sjelf afgöra. Vi gingo till
trädgårdshäcken i Moosdorf, togo fatt på henne, och
bådo henne om något att sätta i knapphålet. Nu
trodde vi, att hon kanske skulle ge den ene en röd
och den andre en hvit ros. Och den, som fick den
röda blomman, skulle gifta sig med henne. Detta
hände redan förut, innan vi visste, att hon hade
pengar. Men hon gaf oss inga rosor.»
»Utan —?» Hans kunde blott med möda hålla
sig allvarsam.
»Endast två rädisor», gnälde de båda friarna helt
ynkhgt.^
»Åh, så fatalt. Och båda två voro röda?»
»Ja, tyvärr! Men vi hittade på en utväg.»
»Den är jag nyfiken på.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
