Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMETER OCH METEORER 35
hade i närheten av solen i själva verket uppnått sin
största längd, om än den därvid samtidigt för vårt
öga syntes försvinna i solstrålarna, då stjärnan ju nu
ryckte närmare solen på dagshimlen. Skenbart växer
alltså svansen åter efter passerandet av perihelium,
men avtager, sedan kometen åter blivit synlig på
natthimlen, snabbast i såväl längd som glans. Slutligen
försvinner stjärnan som en rund dimmassa in i
världsrymdens djup, varur den en gång kommit.
Som vi redan veta, finnas kometer med tydligt
utpräglade elliptiska banor, i vilka de alltså i bestämda
förut beräknade mellanrum måste vända tillbaka till
solen, och ett visst antal därav har man i själva
verket vid flera tillfällen iakttagit vid deras återkomst.
Utan tvivel tillhöra dessa s. k. periodiska kometer vårt
planetsystem.
Man kan i regel förut beräkna deras rörelser bland
de fasta stjärnorna, vilka rörelser de utföra till följd
av solens och planeternas dragningskraft med nästan
lika stor noggrannhet som man gör det med vårt
världsrikes medlemmar. Därför måste i synnerhet
dessa periodiska kometer intressera oss.
Bland dem finnes en, som för oss människor har
varit känd närapå lika länge som de stora planeterna.
Det är Halley-kometen, så benämnd, emedan denne
engelske astronom bland de av honom först uträknade
banorna för tidigare iakttagna kometer hade märkt
den fullkomliga överensstämmelsen mellan en rad av
dessa banor och därav slöt, att det var en och samma
stjärna som förut upprepade gånger löpt omkring
solen i denna bana.
Bland de senare som periodiska kända kometerna,
är det den enda som kan ses med blotta ögat, den är
med sin svans, vilken kan bliva ända 20 grader lång, en
så i ögonen fallande stjärnbild, att den vid nästan alla
sina återkomster ända så långt tillbaka som år 12 f.
Kr. födelse har blivit bemärkt. Dessa återkomster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
