- Project Runeberg -  Kometer och meteorer /
54

(1914) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

höjd, som man kan göra det på jorden med vilket
föremål som helst som befinner sig utom räckhåll, i
det man från tvänne punkter, vars ömsesidiga
avstånd man känner, inriktar instrumentet på föremålet.
De trenne raka linjer, som man kan draga mellan de
ifrågavarande punkterna bilda en triangel, vilken
enligt trigonometriens regler kan beräknas. Man
erhåller lätt längden på de båda andra sidorna, d.
v. s. avstånden mellan observationspunkterna och
föremålet. Det gäller sålunda att observera ett
och samma stjärnfall från två olika håll på
jordytan, i det man fasthåller dess läge i
förhållande till de fasta stjärnorna. Detta skall då bliva olika
frän de båda observationspunkterna, skillnaden utvisar
föremålets höjd i samma mått på vilket de båda
observationspunkternas avstånd är uttryckt. Denna
metod kallar man för korresponderande
höjdobservationer. Den användes första gången för stjärnfall år
1798 i Göttingen av Benzenberg och Brandes. Det
året har man även att anteckna som det, under vilket
stjärnfallen först började vetenskapligt observeras,
under det man hittills ansett dem som efemära
företeelser, vilka icke voro värda någon vidare
observation.

Av dessa korresponderande observationer framgick
med största tydlighet att stjärnfallen uppträda i vår
atmosfär, och således jorden närmare än någon annan
företeelse på stjärnhimlen, kometerna icke ens
undantagna.

Stjärnfallens höjd över jordytan belöper sig i
genomsnitt till omkring 20 kilometer. Deras första
uppträdande äger vanligen rum på 180 till 150
kilometers avstånd, deras försvinnande på cirka 90 till
100 kilometer. Enstaka stjärnfall har man dock
iakttagit på långt betydligare höjder, ända till och med
700 kilometer. Stjärnfallen inträffa alltså, på få
undantag när, i de regioner, i vilka man måste antaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 13:06:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kometmet/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free