Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMETER OCH METEORER 55
de sista spåren av det lufthölje finnas, som omger
vår jord, och som endast så småningom försvinner i
världsrymden, så att man icke kan ange någon
egentlig gräns för dess höjd. Av skymningsfenomenen har
man slutit sig till att gränserna för den ännu optiskt
verksamma luften skulle ligga på cirka 80 kilometers
höjd. Vi ha sett, att stjärnfallen i genomsnitt
uppehålla sig på ännu större höjder, alltså på
gränsområden, som ligga mellan kosmos och den jordiska
dunstkretsen. Då de alltid börja sin flykt på större
höjder än de sluta den, så är det intet tvivel om att
dessa flyktiga väsen komma till oss ur världsrymden,
d. v. s. att de äro av kosmiskt ursprung.
Av banans skönjbara längd och dess avstånd från oss
kan man naturligtvis utan vidare beräkna dess verkliga
längd och därefter kan man av tiden, som fenomenen
behöva för att genomlöpa denna bana beräkna deras
verkliga hastighet. Man kommer då till alltigenom
kosmiska hastigheter, d. v. s. tiotal av kilometer i
sekunden, vilka hastigheter ingen jordisk kraft på vår
planet skulle förmå åstadkomma. Stjärnfallen äro
himlakroppar, om ock av allra minsta dimensioner.
En direkt väg att lära känna deras verkliga
storlek finnes tyvärr icke. Om ock somliga stjärnskott
ägde en större diameter så skulle det dock icke vara
möjligt att vid deras flyktiga framträdande uppmäta
denna. Men säkert är, att även de minsta bland dessa
företeelser äro verkliga ämnen till världar, små stenar
av knappast ett grams vikt. Man kan bevisa, att så
små materier, som flyga med denna kosmiska
hastighet genom en, själv till det yttersta förtunnad, luft,
måste bliva så starkt upphettad, att de utveckla en
lyskraft, liknande den som stjärnfallen visa.
Stjärnfallen äro alltså i sig själv mörka kroppar, som från
världsrymden tränga in i vår atmosfär, övergå i
gasform och springa sönder. Det har endast i högst
sällsynta fall lyckats att rikta spektroskopet på ett stjärnfall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
