Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
block, gör det sannolikt, att det ursprungligen måste
ha varit danat av ämnen av olika motståndskraft mot
förvittring, ’tydligen var det svaveljärn i hålen,
liksom man fann hos andra meteoriter. Detta för oss
till frågan om meteoriternas egentliga mineralogiska
sammansättning.
Vi ha redan hört, att man skiljer mellan två
huvudgrupper, järn- och stenmeteoriter. Vi vilja till att
börja med sysselsätta oss med de förstnämnda. Dessa
bestå nästan uteslutande av gediget järn, till vilket blott
i ringa mängd förena sig sådana ständiga följeslagare
som nickel, kobolt etc. Så består t. ex. den 37,5 kg:
tunga meteorit, som den 15 juli 1900 vid orten
N’Goureyma i Sudan nedföll likt en droppe glödande järn,
till 97,28 procent av gediget nickeljärn; det övriga är
mineraliska uppblandningar, sådana som äro
förhärskande i meteorstenarna. Gediget järn eller
nickel-järn förekommer överhuvudtaget säkert icke eller i
varje fall ytterst sällan i jordskorpan. Järnet i vår
jord finnes blott i föreningar. Till detta
karaktäristiska kännetecken, genom vilket järnets kosmiska
ursprung röjes, kommer även den högre nickelhalten.
Det är under vanliga omständigheter icke möjligt att
framställa en legering av järn och nickel, i samma
proportion som i meteorjärnet. En liknande legering
uppstår först under väsentligt högre tryck än det som
förekommer i vår atmosfär. En följd av de olika
fysikaliska förhållandena under vilka dessa meteorjärn
en gång måste ha uppstått långt utanför vårt
världsrike, är också dessa massors egendomligt kristalliniska
tillstånd. Preparerar man snittytan av ett stycke
meteorjärn på ett särskilt sätt med syror, så visa sig de
s. k. Widmanstättska figurerna. Om alltså å ena
sidan dessa främlingar, som ju knappast är annat att
vänta, ha uppstått under andra fysikaliska villkor, än
de som finnas här på jorden, så visar dock å andra
sidan deras kristallstruktur, att deras materia, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
