- Project Runeberg -  Konovalof /
37

(1936) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfar Archip och Lenka

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lenka hörde i början uppmärksamt på, blev skrämd av
den nya belägenhet som hotade honom, och brast i gråt,
men småningom tröttnade han, och så kom reaktionen —
han hörde icke längre på farfadern utan hängav sig åt
sina egna tankar, och då gubben märkte det, blev han ond
och började tala om att Lenka var en dum pojke, som
icke höll av farfadern, icke uppskattade hans omsorger,
och slutligen gick han ända därhän att förebrå honom
för att han längtade att bli av med honom, farfadern, så
snart som möjligt.

— Vad är det du har sagt? Du är ännu en enfaldig
liten stackare och begriper inte, vad livet är. Hur gammal
är du? Bara elva år. Och klen är du, duger inte att
arbeta. Vart ska du ta vägen? Du tror, att goda
människor ska hjälpa dig? Ja, om du hade pengar, då skulle
de hjälpa dig att leva upp dem — så står det till. Men
att tigga allmosor är bittert också för mig, gamle man.
Alla ska man buga sig för, och alla ska man anropa. Och
så blir man okvädad och ibland slagen och utkörd ... Du
inbillar dig kanske, att de anser en tiggare för människa?
Nej, det finns ingen, som gör det. Jag har gått med
tiggarpåsen i tio år, så jag vet det. Brödbiten, som de ger en,
värderar de till tusen rubel och tror, att den genast ska
öppna paradisets portar för dem. Och vet du, varför de
ger för det mesta? För att lugna sitt samvete, min vän
— inte av barmhärtighet! Har de slängt åt dig en bit,
behöver de inte själva skämmas för att äta. En mätt
människa är som ett vilddjur. Aldrig tycker han synd om den
hungrige, för han känner honom icke. Fiender är de, den
mätte och den hungrige, och i evinnerlig tid ska de vara
varandra en nagel i ögat. Därför är det omöjligt för dem

37

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Oct 8 23:12:53 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/konovalof/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free