Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfar Archip och Lenka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— Se, det var rätt! fortfor han leende och upplivad.
Gå nu hem! Vill du, att jag ska följa med dig och tala
om alltsammans? Var inte rädd, jag ska försvara dig!
Och Lenka rätade stolt på sig och såg sig omkring.
— Det behövs inte, viskade hon, långsamt skakande
dammet av klänningen och alltjämt snyftande.
— Jo ... jag ska följa med! förklarade Lenka med
största beredvillighet och drog ner mössan på örat.
Han stod framför henne käck och bredbent i sina
trasor, stötte käppen hårt i marken och såg stint på henne
med en stolt och dristig blick i sina stora, svårmodiga
ögon.
Flickan sneglade i smyg på honom, gnodde omkring
tårarna i sitt lilla ansikte och sade därpå med en ny
suck:
— Det behövs inte ... kom inte med .. . Mor tycker
inte om tiggare.
Och hon gick sin väg, i det hon två gånger vände sig
om och såg efter honom.
Lenka blev plötsligt dyster till mods. Omärkligt
försvann hans beslutsamma, utmanande hållning, och han
blev åter den lilla tiggarpojken med den krökta ryggen
och den ödmjuka minen. Han svängde ränseln, som hittills
hängt på armen, åter över axeln och ropade efter flickan,
just som hon försvann vid en krökning av vägen:
— Adjö!
Hon vände sig om för ett ögonblick och var borta.
Runtomkring blev det allt tystare och mörkare. Det
led mot aftonen, och luften hade denna särskilda tunga
kvalmighet, som förebådar ett oväder. Solen stod redan
lågt, och popplarnas toppar färgades av ett rödaktigt
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
