Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfar Archip och Lenka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mörkret, som betäckte den, skälvde och försvann för ett
ögonblick .. . Ett åskslag skrällde och rullade mullrande
över stäppen, skakande både den och himlen, över vilken
nu en tät skara av svarta moln jagade och dränkte månen.
Det blev mörkt. Någonstans långt borta lyste ännu en
blixt, på en gång tyst och hotande, och ett ögonblick
efteråt hördes en svag knall... Så blev det en tystnad,
som tycktes ändlös.
Lenka korsade sig. Farfadern satt tyst och orörlig, som
om han vuxit fast vid trädstammen, mot vilken han
lutade sig.
— Farfar lille! viskade Lenka i ångestfull bävan
för en ny åskskräll. Låt oss gå tillbaka till byn!
Himlen kom åter i skälvning, och åter flammade det
blåaktiga skenet, och det lät som om tusen järnplattor
fallit skramlande mot marken ...
— Farfar lille! skrek Lenka.
Genom åskans mullrande lät hans rop som ett slag på
en liten, sprucken klocka.
— Vad är det, sonson? ... Är du rädd? frågade
gubben hest, utan att röra sig.
I hans ton låg bitterhet och smärta och hån, och det
föreföll Lenka, som om det var en främmande, som talat.
Stora regndroppar började falla, och prasslet av dem
lät så hemlighetsfullt, som om det förebådat något. På
avstånd smälte det ihop till ett oredigt brus, som lät, som
om man skrapat med en ofantlig borste över torr mark,
men här, där de båda sutto, plaskade varje droppe mot
marken med en kort, tvärhuggen smäll och dog bort utan
genljud. Åskskrällarna kommo allt närmare, och blixtarna
flammade allt oftare.
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
