- Project Runeberg -  Konovalof /
165

(1936) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 1

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— "Vad för slag", säger hon, "har du tröttnat på mig?"
Och så skrattar hon, förstår du, skrattar riktigt elakt.
"Nej", säger jag, "det är inte dig, jag tröttnat på, men jag
tål inte mig själv längre." I början förstod hon mig inte,
utan började på att skrika och skälla ut mig.. . Men sen
förstod hon. Hon sänkte huvudet och sa: "Ja gå då!" .. .
och så började hon gråta. Hon hade svarta ögon och var
mycket mörk, håret var också svart och lockigt. Hon var
inte av köpmanssläkt, utan tillhörde en
ämbetsmanna-familj ... Hm ja ... Jag tyckte synd om henne och tyckte,
att jag var en riktig usling. Men vad skulle jag i hennes
nät att göra? ... Hon hade det förstås tråkigt med en
sån man ... han var ju alldeles som en mjölsäck... Hon
grät länge . . . hon hade vänj t sig så vid mig ... Och jag
höll också mycket av henne . .. ibland tog jag henne i
mina armar och vyssade henne som ett litet barn. Så
somnade hon, och jag satt och såg på henne. När människorna
sover, är de så vackra och naturliga ... de andas bara och
småler och ingenting annat. Och när vi bodde på
sommarnöje, så brukade jag vara ute och åka med henne, och
hon tyckte om, när det gick, så att det ven om öronen.
När vi då kom till någon undangömd plats i skogen,
så band vi hästen vid ett träd och lade oss själva i gräset
någonstans i skuggan. Hon sa åt mig, att jag skulle lägga
mig, och så tog hon mitt huvud i sitt knä och läste för
mig ur någon bok. Jag hörde på och hörde på, tills jag
somnade. Hon läste såna vackra historier. Det var en
som jag aldrig ska glömma — om den stumme Gerassim
och hans hund. Han var stum och förföljd av alla, och
det var ingen som älskade honom mer än hans hund. När
de skrattade åt honom och var elaka, tog han genast sin

165

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Oct 8 23:12:53 2017 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/konovalof/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free