Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ens ge sig tid att ta på de gamla, nedkippade skorna,
i vilka han vanligtvis gick och sprätte.
Jag skötte om baket och lade mig att sova, men då jag
vaknade på morgonen och som vanligt kastade en blick
på Konovalofs sovplats, fanns han ännu icke där.
Först fram mot aftonen visade han sig, dyster och
rufsig, med djupa veck i pannan och de blå ögonen
fördunklade som av en dimma. Utan att se på mig gick han
fram till trågen, såg efter, vad jag gjort, och sträckte
stillatigande ut sig på golvet.
— Nå, har du träffat henne? frågade jag.
— Det var ju därför, jag gick dit.
— Nå, hur var det?
— Ingenting.
Det var tydligt, att han icke ville säga något. Som jag
antog, att denna sinnesstämning icke skulle vara länge,
besvärade jag honom icke med några frågor. Hela dagen
var han mycket tystlåten, kastade endast åt mig några
korta fraser, som hade avseende på arbetet, och vankade
omkring i bageriet med huvudet nedsjunket mot bröstet
och ögonen alltjämt lika beslöjade. Det var, som om något
slocknat inom honom; han arbetade långsamt och trögt,
liksom fjättrad av sina tankar. På natten, då vi skjutit in
de sista bröden i ugnen och icke tordes gå och lägga oss
av fruktan att bränna upp dem, bad han mig:
— Hör du, tag och läs något om Stenka.
Eftersom skildringen av tortyren och avrättningen mest
intresserade honom, läste jag med flit just detta ställe.
Han hörde uppmärksamt på, där han låg orörligt
utsträckt på golvet, stirrande upp mot det nedrökta taket.
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
