Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skalders outgrundlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en gång gjort honom en obetalbar tjänst, räddat hans
liv, klarat hans reputation som diktare. Alltnog —
tillägnan andades den djupaste sympati och hängivenhet.
Och bredvid detta porträtt stod ett brännvinsschatull
av mahogny med ägarens adliga krona på. Det
innehöll två slipade gamla flaskor, den ena med Falu och
den andra med renat. När man frågade
stationsskrivaren under vilka omständigheter han fått Ibsens
porträtt, verkade han mystisk och förtegad, ty han var
gentleman.
Men en gång slapp historien ur honom. Så här gick
det till.
När Ibsen på hemväg från oss skulle äta middag
i Laxå och med värdighet inklev i järnvägsrestaurangen
såg han sig fåfängt om efter en dram till
smörgåsbordet. Han blev nervös. Men den adlige
stationsskrivaren, vilken som bildad man och litterärt
intresserad ögonblickligen upptäckt hans världsbekanta
ansikte i strömmen av resande, hade följt skaldens steg,
och såsom själv icke ointresserad av en uppiggande
nubbes betydelse för skalder — och överhuvudtaget
för var människa — fattade han situationen. Han
förstod att Ibsen icke visste, att man på den tiden gick in i
ett mindre rum bakom buffeten, där flaskorna glänste
och glasen väntade.
Stationsskrivaren rusade hem efter sitt fäderneärvda,
kronbeprydda schatull och överlämnade det till Ibsen.
En stor glädjes återspegling förgyllde den grånade
diktarens mystiska ansikte och han bad att få veta
välgörarens namn, vilket denne klarade av med ett
kronförsett visitkort.
Men plikterna kallade stationsskrivaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
