Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngste i laget. Den äldste var väl sjuttio år, en mager,
senig, smutsig karl med vitt hakskägg, som var ådrat
av snus. Vi hade väl gått en tre timmar, då anföraren
ropade halt. Vi stannade. Isen var inte bra och det
fanns egentligen inga brunnar. I alla händelser skulle
vi nog inte få tag på några skälar eller skälkutar, om
vi höllo ihop så här. Därför föreslog han att vi skulle
lägga kvar båten och gå ut i isen två och två. En skulle
stanna vid båten. Vore det inte bäst att Engström
stannade kvar?
Hela min själ reagerade. Jag sade nej.
— Ja, sir Engström, dä var egentligen inte
meningen. Ja ville bara veta, om han törs ge sej ut längre.
För dä står ett moln oppe över Åland å i dä molnet
kan dä va väder.
— Nå, om det blir väder — inte kan jag klara båten
ensam.
— Nä, dä har han rätt i, Engström, ja ville bara
liksom pröva hanses sinne, si — nä, vi sätter opp
en åra å så går vi ut två å två å tre — å träffas
innan — ge mej si — klockan fem här ve båten. Karar!
I har grejerna mä er? Men ja går välan mä Engström,
som har den fineste byssan.
Det var gubben Österbom, många tjog skälars
baneman. Han såg för resten ut som en skäl. Hans ögon
voro svarta i ansiktet och hans läppar voro svullna med
glesa morrhår på. På ena kinden hade han ett ärr, ett
fult ärr. Det hade han fått då han skulle slå en gammal
gråskäl. Han hade slagit fel med sin pikstav, då skälen
anföll honom, och ramlat ikull, och i det psykologiska
ögonblicket hade skälen nått honom med ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
