Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grå silhuett, vars kanter levde och rörde sjg. Nu vågade
vi icke gå längre. Vi började krypa, tagande skydd
av förskjutningar i isen.
Ju närmare vi kommo och ju mer i lä om skälarna,
växte deras mummel. Det övergick från mummel till
musik, som blev alltmera musikalisk. Den hörde ihop
med luften och isen och våren, som nalkades. Vi kröpo,
Österbom och jag, ända tills vi fått skälarna absolut i
lovart. Då ändrade vi kurs, och på Österboms
förslag kröp jag först och han omedelbart i mina spår, för
att vi åtminstone skulle verka som en klump och alltså
ofarligare än två, ifall vi blevo upptäckta.
Mumlet växte. Vi kunde snart urskilja särskilda
stämmor. Men fortfarande verkade skälhopen som en
gråsvart silhuett, vilkens konturer böljade och bytte
karaktär.
Vi kröpo. Sakta och stilla. Österbom viskade: — Nu
gäller det snart, Engström! Han förstår, att di här
skälarna bör va lätta å komma på, för di ä liksom i
kärlekens tid. Hur många skott har han?
— Det har jag sagt! Men jag skjuter vid Gud inte!
— Då ä han en idiot, Engström. Men kryp, kryp,
Engström!
Jag kröp.
Framför mig låg ett väldigt iskäl, gråbrunt i färgen.
Vid dess ena kant stod ett flak, som under någon
skruvning av isen vänt sig på sidan och frusit fast i sin
ställning. Jag kröp långsamt och försiktigt närmare.
När jag kom fram, fann jag några andra flak
fastfrusna och kröp framåt med dem som skydd.
Nu mumlade skälarna inte längre. De vrålade, de
svuro, de skrattade, de voro människor. Jag försökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
