Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
sig ett aktadt namn. Louvren eger många sjöstycken
af honom, och han utmärker sig isynnerhet för det
kraftiga sätt, hvarpå han återgifver stormen i alla dess
skiftningar.
Redan efter midten af förra århundradet böljade
bebådande tecken till en ny sakernas ordning visa sig. På
samma gång som statslifvet, literaturen och den allmänna
verldsåskådningen började bryta de gamla formerna, gick
äfven konsten ett nytt lif till möte. Detta förbereddes
derigenom, att den klassiska fornverlden liksom
upptäcktes ånyo och framställdes i en dager, i hvilken man ännu
aldrig skådat den. Ar 1764 utgaf Winckelmann sin
"Ge-schichte der Alten Kunst" och 1766 kom Lessings
"Laokoon." Nu vände sig alla med lidelse till den antika
verlden, ty der egde man dock en stil, som icke var
hopkommen genom sammanplockning af olikartade elementer,
utan var ursprunglig och ren och derföre borde kunna
rädda konsten ur det allt inre lif dödande manér, i
hvilket den förfallit. — Den förste inom den Franska
skolan, som sträfvade att införa en ny, sundare smak, var
Vien. Under den föregående tiden hade man tecknat sina
figurer utan modell af rent förakt för naturen, ty
konstnären skulle ega allt inom sig och det dugde ej att vädja
till det verkliga lifvet. Men Vien försmådde icke att
studera efter naturen. Så målade han en gång foten på en
eremit, som tjenade honom till modell. Den gamle mannen
tog under arbetet sin viol och spelade sig sjelf till sömn,
och detta blef anledning till en tafla af Vien i Louvren,
framför hvilken ingen stannar utan välbehag.
Oändligt mera betydelse eger dock hans store
lärjunge David. Han var den, som afgjordt bröt med de
gamla traditionerna inom Franska skolan. I stället
sträfvade han med obevekligt allvar att tillegna sig och i sina
verk återgifva den klassiska anden i hela dess enkla
kraft och ädelhet. Har han lyckats i denna sin uppgift?
Vi kunna härpå svara både ja och nej. Så mycket är
säkert, att han med redlig vilja och en oböjlig energi,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
